John Ashbery om igen

Lyrik man gärna snor citat från

"Jag är en vänlig själ men jag är glömsk, fast jag brukar bara glömma viktiga saker." Så börjar John Ashberys Viskleken (i original Chinese Whispers), och sällan har författaren så tydligt beskrivit sin egen poesi. Det är mycket olikt honom att sätta upp så begripliga skyltar. Han är tankspriddhetens okrönte konung, och det har han varit i fyrtio år. Orkar vi med en vända till genom detta oförutsägbara landskap? Jo, en vända till orkar vi nog. Man kan göra sig hemmastadd också i det oöverblickbara, till och med känna ilningar av trivsel i detta att ingenting är som det synes vara.

Men är det ändå inte så att seniliteten som estetiskt program håller på att glida in i och sammanfalla med det verkliga åldrandets flikiga konturer? Jag kan inte komma ifrån tanken att Ashbery blir mer och mer realistisk i sitt skrivsätt. Det har naturligtvis inget med författarens medicinska tillstånd att göra. Snarare är det så att dikterna mist något av sin vighet och våghalsighet, att de mera litar till invanda program och gångarter, memorerade trottoarkanter där de kan snubbla på det gamla trygga och snygga sättet. Den oförutsägbare har blivit förutsägbar.

De metapoetiska vägmärkena tycks också bli alltfler. Jag får för mig att John Ashbery allt oftare speglar sin dikt i sig själv, också det ett slags hjälpkonstruktion, en ledstång. Ett testamente kanske: så här ska ni göra för att skriva roliga dikter! Anteckna och glöm!

Kanske man inte så gärna slår följe med honom längre. Men ok! En vända till! En vända genom visklekarnas barocka labyrinter och den svindel man kan få också på en låg tröskel.

"Utforskaren riktar in sitt teleskop / mot livlösa violer på en soffa. / En pastorsadjunkt är nära. (- - -) / Jag blev hänförd och i stånd att börja om på nytt. / och såg möjliga betydelseglidningar / som försvann så fort de sken upp och sedan / dök upp igen som av sårad fåfänga."

Det finns ingen författare som det är så kul att sno på citat som John Ashbery. En ficktjuvsdröm är han, och det är ju genom att stjäla och införliva man verkligen umgås med en författare. Jag kunde fortsätta citera i evigheter. Snacket med honom kommer att fortsätta hur trött eller bortvänd han än blir. "Samtal fortsatte att flöda i den före detta skymningen."

Lyrik

Magnus Ringgren