Tungt fall för den starka kvinnan
Uppdaterad 2016-10-31 | Publicerad 2016-10-28
Inga-Lina Lindqvist tvivlar på den naivistiska romanen
Sökning på ordet ”kvinnoprosa” ger mig futtiga 51 träffar och ett förslag på att i stället söka en ”kvinnoresa”.
Sedan söker jag på ryska, får en halv miljon träffar och en definition. Kvinnoprosa är en ”sociokulturell företeelse, som uppstår då kvinnor erövrar publikt utrymme, och yttrar sig i skapande av litterära texter som beskriver kvinnornas erfarenheter och sociala praktiker ur kvinnligt perspektiv”.
Christina Herrströms nya roman Denzel tillhör denna suffragistiska, feministiska tradition, där en av grenarna har blommat ut i chick-lit och romance. Författaren Simona Arnstedt fällde ett uppmärksammat uttalande under årets bokmässa om att romance är den enda litterära genre som kvinnor kan läsa i trygg förvissning om att kvinnorna inte kommer att sluta som offer.
”Denzel” är en sådan trygg zon. Starka kvinnor tar för sig sexuellt, bryter konventioner, gör bort sig socialt med klacksparkar och flatgarv. Romanen handlar om vad de vill med kärleken.
Herrström skrev romanen redan 2006, samma år som hon blev Augustnominerad för ungdomsboken Tusen gånger starkare. Bakom sig hade hon succéer som Glappet och Ebba och Didrik. Hon är en mycket meriterad författare, men trots framgångarna med att skriva för barn och unga har Herrström inte nått lika stort erkännande för sina vuxenböcker. Varför?
När jag läser Denzel tänker jag på Gunilla Manns naivistiska målningar av Stockholm. Visst kan jag se Herrströms huvudperson med det romantiska namnet Alvilde flyga ut genom ett fönster på Söder och möta sin själsfrände Angel ovanför takåsarna, och det är vackert. Men det finns ett problem.
Naivism inom bildkonsten förkastar perspektivet. Faktiska iakttagelser får stå tillbaka för de starkare krafterna i det kreativa flödet, i fantasin och känslans lek.
Naivism i litteraturen är ett tufft hantverk. På rak arm kan jag bara nämna en enda författare som klarade av att skriva naivistiskt och förbli intressant, nämligen ryske Andrej Platonov. Han balanserade frånvaron av djup i bilden med utmejslade språkdetaljer och vild absurdism.
Trots att Herrström tänkt rätt och infogat absurda element är plattheten i Denzel svårforcerad. Varför måste Alvilde som har sju älskare, en för varje dag i veckan, leta i tre hundra sidor efter en åttonde att vara monogam med? Heteronormen skördar till slut sitt offer.
