Han är överallt – stillsamt och frikostigt

Arne Johnssons nya diktsamling har universella anspråk

Publicerad:
Arne Johnsson (född 1950) utkommer med ”Zoetrop”, den första ditksamlingen sedan 2012. ”Diktjaget tar frikostigt in sin omgivning, såväl människor som platser. Det är inget slutet och självupptaget jag, utan ett jag som står öppet mot världen” skriver Jenny Högström.
Foto: arne johnsson
Arne Johnsson (född 1950) utkommer med ”Zoetrop”, den första ditksamlingen sedan 2012. ”Diktjaget tar frikostigt in sin omgivning, såväl människor som platser. Det är inget slutet och självupptaget jag, utan ett jag som står öppet mot världen” skriver Jenny Högström.

BOKRECENSIONER

På bokomslaget till Arne Johnssons nya diktsamling figurerar poeten själv. Det är en lite suddig selfie av en man som går förbi, reflekterad i ett skyltfönster eller liknande. I just det ögonblick som bilden tas tittar han upp på sin spegelbild – och samtidigt på sin betraktare.

Redan här etableras ett starkt samband med flanören, en figur i 1800-talslitteraturen som strövade genom den framväxande staden. Som Walter Benjamin skrev om Baudelaires flanör: ”Han söker sig en asyl i mängden”. Och nog skulle detta kunna gälla också för Arne Johnsson.

För i Zoetrop, Johnssons första diktsamling på nio år, tar diktjaget frikostigt in sin omgivning, såväl människor som platser. Det är inget slutet och självupptaget jag, utan ett jag som står öppet mot världen. Mot himlen, mot vädret, mot årstidernas växlingar, mot gatan. De reseanteckningsliknande prosadikterna är skrivna över en lång tidsperiod (2005–2017) och förlagda till en mängd platser: Hanoi, Nha Trang, Mysore, San Francisco, Minneapolis, Santiago, Valparaiso, och naturligtvis till poetens själva urplats och hemvist: Lindesberg.


Plats och tid finns dock inte angivna i löpande text, utan först i bokens tämligen summariska noter. I stället klipper Johnsson ömsint mellan platser, tider och ögonblick på ett sätt som gör att det specifika löses upp. Inte som i att det blir utsuddat och platt utan mer som att det utvidgas. Som i bokens undertitel: ”det är nu i en evighet”.

Diktens rörliga, filmiska ögonblicksbilder har helt enkelt universella anspråk. Människor lever, människor dör. Vi är alla en del av något större. Något gemensamt. Både viktigt – och ganska försumligt. Det finns något djupt humanistiskt i detta.

En annan sak dikterna framkallar är egna minnen, egna bilder. Plötsligt sitter jag på kafé i Mexico City. Plötsligt går jag förbi Hanumans tempel i Varkala. Plötsligt korsar jag en gata i Ho Chi Minh City. Den koloniala eftervärlden och dess minnen präglar även Johnssons dikter. Men ingenting är större eller mindre än något annat utan skildras med samma stillsamt lyriska prosa. Ibland är den riktigt pratsam, ibland kortfattad och stram. I en särskilt förtätad stund dyker det upp en referens till den japanska haikudiktaren Basho.


Resandets rörlighet och dikternas collage får mig åter att tänka på Benjamin och hans idé om film och ”förströdd uppmärksamhet”. Samtidigt skapar Arne Johnssons dikt precis som resandet en förhöjd uppmärksamhet, ett sinnligt uppskruvat tillstånd. Som i detta carpe diem: ”Jag skriver detta, försöker // få fatt i ett ögonblick, en tidsrymd så undflyende och kort som en punkt på detta papper.”

I dag, när resandet är satt på undantag, skapar de här dikterna ett alldeles särskilt och förföriskt sug. Men alldeles oavsett är det dikter som får läsaren att resa.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.