Nazistledaren som videokonst

Går det att handla politiskt samtidigt som man reflekterar över politikens förutsättningar? Det är den centrala frågan på Göteborgs konsthall när New York-baserade Andrea Geyer och Sharon Hayes ställer ut.

De är båda djupt förankrade i en såväl analytisk som performativ feministisk konsttradition, men med en uppenbar vilja att också höja sig över den enskilda kampen mot den universella frågan om det politiska.

Här framstår Hayes som mer bunden till frågan om performance medan Geyer arbetar något mer på avstånd, narrativt och konceptuellt.

Videoinstallationen Criminal Case 40/61: Reverb är baserad på rättegången mot Adolf Eichmann. Man kan tycka att det är väl spekulativt av Andrea Geyer att försöka mjölka ur ännu mer ur detta tragiska öde efter decennier av debatter i kölvattnet efter Hannah Arendt. I ljuset av den banala ondskans praktikanter på Guantánamo skulle det hela kunnat sluta som pekoral. Men när jag sitter igenom den 50 minuter långa och mycket avskalade rättegångsgestaltningen där alla karaktärer – Arendt inkluderad – avpersonifieras genom att de spelas av en och samma skådis, glömmer jag helt mina elaka fördomar. Verket aktualiserar faktiskt ett högst vardagligt dilemma, tillsynes långt borta från brott mot mänskligheten och reflexmässig regimkritik.

Missförstå mig inte. Detta verk är inget vaccin mot den nya sjukskrivningspolitiken, eller Migrationsverkets relation till apatiska barn. Här hamnar visserligen alla byråkrater som tror sig göra ett bra jobb i ”arbetslinjens” namn, i ett obehagligt ljus. Men jag får i samma stund en kuslig känsla att detta obehag i dag demokratiserats och spridits till nästan alla delar av samhället. Det gäller rent av den rationella kritiska position som Arendts karaktär representerar.

Sharon Hayes Revolutionary Love 1&2: I Am Your Worst Fear, I Am Your Best Fantasy är ett slags orkestrerad sexualitetspolitisk manifestation, fabricerad för att exponeras som installation. Möjligen är jag naiv, men vad Hayes förefaller visa är att detta inte behöver undergräva den enskilde aktivistens känsla av stolthet och kraft. Indirekt presenteras alltså en konstnärsposition som både kontrollerar konstens och politikens verkligheter. Detta är en komplikation som skiljer det här verket från många andra samtida verk som de senaste åren utnyttjat körsång för att förföra publiken i syfte att framkalla den förlamande medkänsla som uppstår när man identifierar sig som sårbar människa.

Utställningen kompletteras med en av de bästa utställningskataloger jag läst på länge. Inte för att den innehåller några fantastiska essäer, utan för att den gestaltar det kollektiva sammanhang och det samtal som Geyers och Hayes arbeten är en produkt av. Det betyder inte att man på ett enkelt sätt finner meningen med denna parutställning. Men som parallell exponerings­yta till utställningen utgör den ett exempel på ett oupphörligt försök att analysera det politiska och det konstnärliga i dag, samtidigt som man skapar både konst och politik. Jag tror att det är denna dubbelhet som gör att även i de fall då presentationsestetiken är konventionell och tillsynes idéfattig, så blir helheten långt ifrån förutsägbar.

Fredrik Svensk