Vänta på inget - eller Arkadien

helskärm

Utfrätt, som överexponerat fotografi, ter sig allra först Moa Krestesens måleri. Åldrande ansikten frammodellerade, deras kroppar utrunnen färg. Inte insjunkna i den stora vita bakgrunden, inte framskymtande ur den utan just på gränsen. Stilla på gränsen.

Färgerna är grälla, ansiktena både anonyma och stela. Det är ett svårbestämt måleri, där helgonbilden kan anas men också det kitschigas ironi. Mest intressant är tiden, dess gång speglad i ansikten och - kanske - i vidöppna vita ytor. Tid blir tomhet, utsläckande.

Albin Karlsson, som fått Beckers konstnärsstipendium 2005, försöker i sina skulpturer och objekt fånga tiden som något som byggs på och något som kan räknas. Här droppar lim i regelbundna intervaller, en punkt skrivs varje minut - gången tid kan mätas i större, mer. I övertygande materia.

Hela utställningsrummet förvandlas till en rytm. En åtta formad av dominobrickor rasslar genom sin mekaniska konstruktion med jämna mellanrum. Evighetens form fångad i loopens - genom dominobrickorna blir rörelsen ändlig, inte alls evig.

Dessa två konstnärer kan förstås inte reduceras till detta enda tema, tiden. Men om man vill ställa dem mot varandra blir det tydligt att konsten faktiskt ofta förmår att försvåra saker och ting. Tiden i människans liv, så olik tiden utanför henne. Rynkorna möter det droppande limmet. Tanken svindlar.

På Galleri Brändström & Stene visas Anna Finneys måleri intill Martin Karlssons svartvita foto. Också här förstärks och kompliceras ett tema, som flyter upp till ytan när de två visas så tätt intill varandra. Här finns både ensamhet och ödslighet och människans försök att gestalta sin miljö - och ge upp. Anna Finneys fåtal målningar skildrar ett tillstånd efter katastrofen. Eller om det är nu. Dom som väntar är utställningens titel och det obehag som signaleras av detta dom - dom andra, dom där, inte vi - finns kvar i plötsligt hårda färgval.

Människor, mest män, ligger utslängda i vagt bestämda miljöer. Inga blickar att möta: bortvända ansikten, slutna ögon. Om det är väntande som skildras så är det en väntan på inget - bara hopplösheten syns och evigheten har reducerats till nu.

I Martin Karlssons fotoprojekt Arkadien syns inga levande människor. Istället är det byggnader som får påvisa det mänskliga livet. I likhet med större konsekventa fotoprojekt som till exempel Bernd och Hilla Bechers har Arkadien tagit form som ett kartläggnings- och eventuellt även ett arkiveringsprojekt. Här skildras den romantiska parkens olika byggnadselement: exotism i tid och geografi med gotiska fantasier, herdegrottor, broar, hyddor, pyramider, antika tempel, moskéer.

Att fånga romantikens känslostämningar och idévärld, att synliggöra drömmen om Arkadien som ett antirationellt, lekfullt projekt, är kanske inte så originellt men ändå djärvt. Fotografierna är förföriskt skarpa, ljusa, ofta tagna med lång slutartid vilket fått gräsets och vattnets rörelser att materialiseras. Drömmen om Arkadien blir också vår.

Konst

Ulrika Stahre