Lågmäld protest mot spekulationshysterin

En svart monitor med en blinkande markör, två böcker lutade mot en vägg ... Sara MacKillop och Sean Edwards gör den mest lågmälda konst man kan tänka sig. De arbetar med små ingrepp och med oansenliga, ofta överblivna, material. I bakgrunden kan vi ana Duchamps idé om det infratunna (”inframince”) och konsten som en transformation av den förslösade energin i ”den stigande värmen från en stolsits / eller ljudet av ett par manchesterbyxor”.

MacKillop och Edwards knyter an till en modernitetskritik som ställer erfarenheten av det sinnligt specifika mot effekterna av en abstrakt och rationaliserad tillvaro. Tydligast blir detta hos MacKillop vars prosaiska materialvokabulär inkluderar fönsterkuvert, kassettband, skivfodral och liknande. Det vill säga olika slags behållare som blivit obsoleta i relation till en överordnad ekonomisk funktion att lagra och distribuera information.

Om Duchamp talade om att transformera den estetiska överflödesenergin i det omärkbart immateriella, så arbetar MacKillop med att ta tillvara de materiella resterna av uppmärksamhetsekonomins kommunikativa excesser. Resultatet för tankarna till Giorgio Morandis melankoliska stilleben och Francis Ponges dikter ”ur tingens synpunkt”: samma formella övningar och samma försök att försjunka i de anonyma vardagliga brukstingen.

MacKillop och Edwards låter sig svårligen användas för att sälja in en polemisk poäng. Men det står klart att deras arbete genererar kritiska energier med avseende på vår tids uppdrivna spekulationer kring immateriella värden. Det är en utställning värd att besöka och begrunda.

Frans Josef Petersson