Titta bakom synvillan

Camilla Hammarström ser en klassisk lek med perspektiv

Min farmor avskydde när man plockade blommor åt henne, det var ett brott att rycka upp dem ur sin naturliga miljö. Och hon skrockade glatt om någon misstog hennes många sidentulpaner för verkliga. I sovrummet fanns en fågelbur med konstgjorda fåglar. Med barnets tankeskärpa undrade jag varför hon ville ha illusionen av det hon tyckte så illa om: det avbrutna och instängda, våldet på naturen.

En postmodern tänkare skulle ha sagt att hon inrättade ett simulacrum, som lät henne både äta kakan och ha kvar den.

Det är med postmodernismen som förförelse, bedrägeri och bländverk återfår sin status. Modernisterna däremot avskydde all form av illusionsmakeri, de ville tränga ner till den sanna kärnan hos tingen. Effekter som trompe l’œil (”lura ögat”) var en styggelse.

Trompe l’œil-måleriets ställning historiskt är en smula otydlig. Å ena sidan älskades det av beställarna inom aristokrati och kungahus, å den andra rankades det på 1600-talet som den lägsta formen av stillebenkonst. Det tycks stundtals ha dragits med samma dåliga rykte som skräckkabinetter, något alltför vulgärt och folkligt. Och visst, om man stannar vid den rena effekten av att något ser ”verkligt” ut, den kortvariga kittlingen av att bli utsatt för en synvilla, blir det ju lite av Lustiga huset över det hela. Det är ju först när man kommit förbi bedrägeriet som det spännande konstmötet börjar.

Nationalmuseums genomgång av trompe l’œil inom konsten under fem sekler är föredömligt pedagogisk. Tilltalet är brett och öppet mot alla åldersgrupper, kanske på gränsen till överarbetat i sin publiktillvändhet. Det vägs i gengäld upp av det säkra urvalet av äldre och samtida konst och de spännande korsbefruktningar som uppstår dem emellan.

Utställningen är ett unikt tillfälle att få se några av de absoluta höjdarna inom genren, ljuvliga bilder av holländska 1600-talsmästare som Samuel van Hoogstraten och Cornelius Gijsbrechts. Trompe l’œil-målningarna var ofta platsspecifika och saknade ram, de målades för att hänga på en viss vägg. Konstnären studerade ljuset och bakgrunden för att bilden skulle smälta in i omgivningen och lura ögat. Och även om tricket funkade så måste det på den tiden också ingått en önskan att låta sig bedras, fenomenet var ju knappast okänt.

I dag är våra ögon och hjärnor extremt uppövade i bildhantering och med den senaste digitaltekniken går det i princip att skapa vilken illusion som helst. Ändå är den samtidskonst som arbetar med vad man skulle kunna kalla trompe l’œil-effekter förvånansvärt hantverksorienterad. Miriam Bäckströms foton av melankoliska miljöer är omsorgsfullt uppbyggda scenografier, ungefär som i Roy Anderssons filmer. Varje bild avslöjar dock sig själv genom att någonstans visa skarvarna i konstruktionen. Även Jonas Dahlbergs videor bygger ofta på noggranna små modeller. Och när Hiroshi Sugimoto fotograferar de naturtrogna dockorna av celebriteter i Madame Tussauds vaxkabinett, är det meningen att vi ska ha den informationen när vi ser bilden. Det är det som händer vid avbildningen av en avbildning som intresserar honom, den spöklika och märkligt närvarande stämning som uppstår när död materia förefaller levande. Det handlar inte längre om att lura ögat, utan om att ställa frågor kring seendet självt.

Camilla Hammarström