Han gråter vi skrattar

John Peter Nilsson ser den nordiska melankolin dansa ut

Direkt i entrén till den tredje upplagan av den nordiska biennalen Momentum finns norrmannen Samir M´kadmis installation The sounding steel forest: name names. Höga stålrör bildar en 100 kvadratmeter stor labyrint att gå in i.

Inuti hörs det olika ljud beroende på hur man rör sig - insektssurr, människostämmor, klanger - och för en stund förlorar man både riktning och balans.

Men verket har inte bara en fysisk dimension: uppifrån bildar labyrinten ett arabiskt kalligrafiskt tecken. Med andra ord går vi bokstavligen rakt in i språket och dess mening. Resultatet? Desorientering.

Det ordet gäller för utställningen som helhet. 39 konstnärer deltar, utvalda av italienskan Caroline Corbetta och norrmannen Per Gunnar Tvärback. Infallsvinkeln är konst som förhåller sig till samtida politiska och sociala strukturer. Eller, som de båda skriver i förordet: ”Utställningen visar ett spektra av subjektiva perspektiv på den nordiska verkligheten.”

Men det är en positiv desorientering. Syftet är att blottlägga någonting oväntat - inte bekräfta det förväntade. Liksom i andra delar av världen är den ”nordiska verkligheten” en hybridkultur med influenser från alla tänkbara håll. Momentum ger en bild av ett sådant tillstånd, såväl i utställningen som sådan som i de enskilda verken.

Ett exempel är den svensk-isländska konstnärsduon Bo Melins och Erla Haraldsdottirs affischtavlor i Moss centrum - i en och samma bild blandas detaljer från Moss med detaljer från andra städer runt om i världen. Ett annat är svensken Måns Wranges projekt Ombud - The Institute for Improving Society som bl a presenterar ett Compromise House. Kompromissen är en sammansmältning mellan det mest populära typhuset i dag och ett utopiskt bostadshus av Sven Markelius från 1930-talet. Är det så Folkhemmet numera ser ut?

Momentum präglas av liknande tillståndsbeskrivningar. Man skulle kunna efterlysa mera tydligt politiska ställningstaganden, men kuratorerna har valt att fokusera på ett slags poetisk realism.

Utgångspunkten i norrmannen Torbjørn Rødlands första film The Exorcism of Mother Teresa är en CNN-nyhet om hennes djävulsutdrivning. Vi bjuds på en resa in i en norsk landsbygd där kampen mellan Gud och Djävulen förs med hjälp av natursymbolik och uppenbarelser, kryddat med referenser till heavy metal-kulturen.

Rødland gestaltar en kuslig bild av ödslig gudstro. Bakom idyllen finns undertryckta känslor och latent våld. En liknande motsats finns i svenskan Nathalie Djurbergs fyra videor med leranimationer som tragikomiskt driver med barn-tv - fast med ett innehåll som består av sex, våld och död.

Till sist, utställningens absoluta toppverk. Dansken Jesper Just visar två videor (No man is an island I & II) på temat sorg. I den ena videon stämmer en grupp äldre ensamma män upp i en a cappella-version av Roy Orbisons Crying. I den andra dansar en medelålders man ett mellanting av showdans och balett på ett torg. I båda videorna sitter en ung man och ser på - med tårar rinnande på kinderna.

Han gråter över något som gått förlorat. Men vi i publiken skrattar förtjust. I sammanhanget kanske en kommentar till vår förändrade ”nordiska verklighet”? Det är dags att lämna det tunga nordiska melankolin bakom oss och le mot framtiden.

Konst

Momentum - Nordic Festival of Contemporary Art

John Peter Nilsson