Här leker Matts med konsten - och oss

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-02-20

CAMILLLA HAMMARSTRÖM har roligt på Magasin 3

Att ge sig i kast med Matts Leiderstams installation Grand Tour blir som att inleda en kurtis med de utställda tingen. Man lutar sig över konstböcker och kataloger, kikar på bilder genom förstoringsglas, tar del av de explicita utflyktstipsen i Spartacus International Gay Guide: "The fens at Victoria Gardens", ""in the high reeds along the river, near Boylston Street." De egna brösten häver sig över de specialdesignade visningsborden, rumpan sticker ut när man sträcker sig framåt för att glutta närmare genom det ekivoka fokus som Leiderstam lagt över de klassiska målningarna. Kroppen kan inte undgå att dras med i föreställningen. Det är listigt gjort, lekfullt och humoristiskt. Det blir lite som på en lekplats, besökarna står otåligt och trampar för att få pröva varje ny attraktion.

Som huvudnummer bör nog parafrasen "Efter Pierre-Jacques Volaires Vesuvius utbrott 1771" betraktas. På Vesuvius sluttning kryllar hattbeprydda herrar som beskådar det rödglödgade skådespelet av eruptionerna som kokar ur jorden. Det är en målning med en speciell tillkomsthistoria. Matts Leiderstam fick göra flera påstötningar innan han genom samarbete med en annan konstinstitution fick möjlighet att vistas på museet i Chicago för att kopiera originalet. Han lyckades också spåra en av de tidigare ägarna till målningen, en svensk familj som ägt den fram till 1976. Målningen släpades när den var färdig upp på Vesuvius för att fotograferas på sin ingivelseplats, nu kolnad och grå.

Jo, det är en riktig fetischist som är i arbete, en konstgroupie som samlar på handfasta detaljer och erfarenheter. Leiderstam erkänner att han inte är någon fullfjädrad kopist, han vill som målare betrakta sig som amatör. (Beakta ordets etymologi: av franskans amateur, bildat på latinets ord för älskare amator.) Amatören älskar sin förlaga och visar det med valhänt omsorg. Hans kärlek är ur ett krasst perspektiv obesvarad, det är omöjligt att nå upp till mästarnas nivå. Matts Leiderstam gör det sannerligen inte; och här märker jag också av mitt motstånd mot hans parafraser. Det är som att de varken är tillräckligt skickliga, eller tillräckligt usla. De står och väger och kan inte riktigt besluta sig. Projektets kraft springer i stället ur den konceptuella sammanställningens konsekvens.

Grand Tour är ett pågående verk som påbörjades 1996 och ställdes ut första gången på Venedigbiennalen 1997. Liksom den obligatoriska bildningsresan för forna tiders maktelit, kan den hålla på under flera år. Ju längre desto bättre. Verket formar sig till ett växande arkiv, eller snarare ett kuriosakabinett som förnöjer ägaren med ständigt nyerövrade troféer.

Här parafraserar Leiderstam inte bara den kultur som växte ur ett specifikt skikts självbespeglingsbehov under en svunnen tid - utan även den samtida konstvärldens maniska ackumulerande av abstrakta värden, vilka införlivas i olika objekt och konstnärspersonligheter. Utställningens kringmaterial (konstkritikers essäer och listningen av institutioner där konstnären finns representerad, hans utbildningsgång och förvärvade titlar) ger en garantistämpel åt projektet. Samtidigt är nog den ultimata betraktaren en som inte vördsamt vallfärdar till konsthallens tempel, utan i stället den som av en slump kommer förbi. Kanske en som smyger sig in efter stängningsdags och vrider kikaren i oväntade riktningar, kanhända landar blicken på någon ännu oupptäckt utbuktning, en tvetydighet i ett ansikte - allt till konstnärens varglika belåtenhet.

Konst

Camilla Hammarström

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.