Mao möter Star Wars

Camilla Hammarström ser en imponerande utställning

För drygt ett år sedan råkade jag ut för en olycka i en av Kinas fattigare provinser. På sjukhuset med blodfläckade lakan och trasiga toaletter hade de flesta patienter inte råd med mer än det dropp och den syrgas som ingick i inskrivningsavgiften. I samma stad växte skyskrapor i glas som svampar ur marken. Klasskillnaderna i dagens Kina är feodala, groteska. I de stora städerna och välmående provinserna växer medelklassen och de nyrika, medan fattigdomen på landsbygden är närmast arkaisk i sin nödtorft.

Att Kina är ett land där medeltid och rymdålder finns sida vid sida, blir jag påmind om när jag ser Bonniers Konsthalls innehållsdigra presentation av kinesisk samtidskonst. Den kinesiska curatorn Zhang Wei har valt 17 unga konstnärer som ”befinner sig i gränslandet mellan tusenåriga traditioner och ny teknik” och vill visa ”ett utsnitt av dagens Kina genom konstnärernas ögon”. Det är en imponerande utställning.

En orsak till att konceptet lyckas så väl, är att det i dag finns så många bra kinesiska konstnärer. Kina är inte längre så slutet och det är möjligt att ha en internationell karriär. Några av de medverkande minns jag som de starkare inslagen på förra årets Documenta i Kassel.

Zhang Wei talar om en generation som upplevt omvandlingen från kommunism till kapitalism, som varit med om hur allt de lärt sig tro på ställts på ända. Denna känsla av att befinna sig ”ingenstans” genomsyrar utställningen.

Konstnärsgruppen Yangjiang Group har skapat en modern tolkning av en kinesisk trädgård som sträcker sig genom hela konsthallen. Det är ett expressivt och ganska desperat verk som river och sliter i traditionella uttryck, ställer dem mot performance, ljudkonst och video. Under en klassisk träbro i entrén ligger ett hav av hopknölade papper med kalligrafisk skrift och skakar ursinnigt. Det är frestande att se det som påminnelse om bristen på yttrandefrihet i dagens Kina, men helhetsintrycket av trädgården är snarare narcissistisk. Det tycks handla om att undersöka och stärka konstnärsrollen. Verket fungerar som ett sprudlande centrum som binder ihop utställningens mer allvarliga och nyanserade undersökningar.

Xu Tan utforskar mötet mellan individuella och kollektiva tankemönster. Ur en serie intervjuer har han plockat ut nyckelord som han bearbetar både fonetiskt och i teckningar (de har också fått en engelsk översättning). Ord som development, succes, addicted, creative, fashion, corruption, popularity kläs av sitt sammanhang för att stå som nakna vittnen över den nya kapitalistiska tidsandan. I en av videointervjuerna talas det om ordens etymologi och förändrade innebörd. Ordet fang-chang (egendom) har exempelvis blivit allt mer centralt i människors medvetande. Och ett ord som xia-gang (ur tjänst) mildrar betydelsen av ordet arbetslös, då det hänvisar till en soldat som tillfälligt går av sitt pass. Guan-xi (relation) har genomgått en betydelseförskjutning mot att ”ha kontakter” snarare än att beskriva interaktion mellan människor.

Kanske är det just i det förändrade språkbruket som rotlösheten märks som starkast i Kina. De kollektivistiska slagorden har bytts ut mot individualismens slogans. Arbetarna på Osrams glödlampsfabrik i Cao Feis empatiska videoinstallation Utopia Factory vet inte riktigt var de ska rikta sin vrede och besvikelse. De flesta klandrar sig själva för att de inte klarat av studier eller konkurrensen på arbetsmarknaden. Tio timmars monotona arbetspass och en säng i en sovsal långt från släkt och vänner bryter ner självförtroendet. Men drömmarna om en annan tillvaro lever. I vackra tablåer återupprättas den mänskliga värdigheten av arbetarna själva i musik- och dansnummer mitt i fabriksmiljön. Sagolika, sensitiva kroppar i kontrast till de mekaniska kroppsrörelserna vid maskinerna.

Camilla Hammarström