Skoningslöst!

Sinziana Ravini ser japansk seriekonst

Jag har aldrig riktigt förstått tjusningen med manga, så det var med viss skepsis jag kom till Louisianas stora mangautställning. Men konsten skall ju vidga ens vyer sägs det, så varför inte också dessa våldsamma figurer med stora ögon och överdrivna känslouttryck? Manga! visar sig vara både supernördig och superpedagogisk, med allt från dataspel till oändliga väggtexter. Här får man lära sig att manga är det japanska ordet för tecknade serier, att den bygger på en flera hundra år gammal tradition, att dess moderna form lanserades av Osama Tezuka på 60-talet, att mangaböcker läses baklänges och att man i Japan brukar mer papper för mangaböcker än för toalettrullar.

Roligast har jag inför de smått etnografiska glasmontrarna som katalogiserar genrens alla arter och avarter: science fiction, evangelisk, porr. Jag fastnar i en serie som heter The blade of the immortal. Allt börjar med att en samuraj bekänner sina synder för en präst, som sen skjuter honom i huvudet. Samurajen dör inte för det, utan förvandlas till en hämndgirig Frankensteinfigur som skyddas av ett par heliga blodormar i sin jakt på rättvisa. Han har 800 år på sig att ställa saker och ting till rätta. Det borde räcka, tänker jag och traskar vidare till en biograf där man får se en liten animerad pojke jagas av en robotliknande figur. Till slut blir pojken inringad i en mörk gränd, två människor kommer till hans räddning, men det är för sent, robotmannen har redan stuckit svärdet i honom. Det hade aldrig hänt i en Walt Disney-film, inte ens i en bröderna Grimm-saga. Undrar vilka motsvarigheter till vilse i pannkakstrauman dessa barn kommer lida av längre fram i livet?

För mangan är verkligen skoningslös. En bättre förberedelse för vuxenlivet får man å andra sidan leta efter. Här finns inga prinsessor som väntar duktigt på sina prinsar. Skillnaden mellan manga och västerländska serier är att huvudpersonerna oftast utvecklas på vägen, de åldras och kommer till nya insikter hela tiden, till skillnad från Superman och Batman. Mangahjältarna är dessutom alldagliga typer som går i skolan eller arbetar, men som helt plötsligt får magiska krafter, oftast till följd av en oförrätt eller mystiska cyberdroger. Sen har de fel och brister precis som alla andra, vilket kan förklara figurernas enorma popularitet världen över.

Vad jag blir mest fascinerad av är de oändligt många skolor som utvecklats inom mangan, de transsexuella figurerna som byter kön efter tycke och behag, avatarvärldarna där man kan skapa sina egna hjältar och de extremt komplicerade berättarstrukturerna. Vissa kampscener är lika utdragna som i Leo Tolstojs Krig och fred och lika befriade från moralkakor. I krig och kärlek är allt tillåtet verkar det som, särskilt kärleken till familjen. Lite problematiskt blir det dock med alla hedersmord som denna oreflekterade familjekärlek ständigt leder till.

Mangan har verkligen kommit långt när det kommer till miljöfrågor, men den befinner sig ljusår från en kritik av fundamentalistisk familjepolitik.

Sinziana Ravini