Självklart!

CAMILLA HAMMARSTRÖM går på Kalmars nya konstmuseum

Redan för några veckor sedan letade jag med blicken efter det nya konstmuseet i Kalmar stadspark från bussen på väg till Öland, men såg bara en brun trälåda som jag misstog för ett pannhus bakom trädstammarna.

På pressvisningen lyssnar jag på den avspände museichefen som citerar Tranströmer och Churchill; märkbart lycklig över de nya lokalerna och till synes obekymrad inför kritiken av museets placering och arkitektur. Stadsparken är något av helig mark för Kalmarborna och diskussionen har varit hetsig när det stod klart var det nya museet skulle ligga. Och alla är inte nöjda med resultatet. Det skulle dock inte förvåna mig om byggnaden, ritad av internationellt uppmärksammade Tham & Videgård Hansson, om några år blir till en uppskattad symbol för Kalmar.

Museet smälter utan tvivel in i omgivningen, det är så långt man kan komma från inglasade skrytbyggen med spektakulära siluetter. En diskret låda ställd på högkant klädd med mörkt målade fjäll av svartlaserad plywood som samverkar med vegetationen.

Innanför den mörka fasaden öppnar sig ytor man inte trodde rymdes i den kompakta huskroppen. Och ljusinsläppet är förvånande generöst, de fönster som utifrån förefaller små öppnar sig som genom ett trolleri i panoramavyer som låter besökaren se parken och staden ur helt nya vinklar.

Materialen är få och enkla. Den bärande strukturen är synlig och betongen exponeras i väggar och golv. Man skulle kunna säga att interiören är en kärleksförklaring till betongen och dess lyster, här specialblandad för att få den rätta ljusa nyansen. I det rymliga trapphuset till de fyra våningsplanen omges man helt av materialet. Känslan är närmast sakral när ljuset spelar och smeker över ytorna.

I hela huset råder en märklig känsla av självklarhet, som om det funnits i många år istället för att vara splitternytt. Jag gissar att det har att göra med arkitekternas konsekventa arbete med proportioner och material; ett närmast pedantiskt minimalistiskt kvalitetsarbete ner till minsta list.

Invigningsutställningarna av tjeckiskt födda Swetlana Heger och israelen Guy Ben-Ner har en politisk udd som markerar att museet inte räds debatt, utan tvärtom vill bjuda in till samtal. Bägge konstnärerna undersöker kapitalismens förrädiska överbyggnader, hur de gestaltas i varuproduktion och kommersiell symbolalstring.

Swetlana Hegers installation Smoke (Liberté Toujours) består av ett rökrum och fotografier av rökande kvinnor. Titeln anspelar på cigarettmärket Gauloises slogan, som under andra världskriget var något av en symbol för motståndet mot Vichy-regeringen. Intellektuella som Sartre och de Beauvoir fortsatte som bekant att ge märket radikalt mervärde långt in på sjuttiotalet.

Jag ser installationen som ett rekviem, inte bara över tobaksrökningens förlorade elegans, utan också över en politisk medvetenhet som blivit massmedialt omodern. Mitt bland de glamorösa filmstjärnerökarna glimtar foton av vardagsgrå nikotinslavar på balkonger eller parkbänkar. Från att ha varit en symbol för emancipation har rökning blivit ett stigma för de underprivilegierade. På en rörlig marknad förefaller det bara vara profiten som består.

Även Guy Ben-Ners video Stealing Beauty cirklar kring ett varumärke. Filmen är inspelad med dold kamera på Ikea-varuhus i New York, Berlin och Tel Aviv. Konstnären och hans familj har tagit varuhusets slogan ”feel at home” bokstavligt och flyttat in i de möblerade miljöerna. Här utspelas ett borgerligt drama, medan besökare går runt kring familjen och fingrar på prislappar, drar ut lådor och känner på textilier.

Det är förvånande att folk bryr sig så lite när det plötsligt ligger pyjamasklädda människor i sängarna eller står en naken karl i duschrummet. Varuhuskundernas fokus ligger helt på det som ska konsumeras. Och det är just i sådana visuella detaljnyanser filmens styrka ligger, mindre i dialogens konstruerade retorik kring kärnfamiljen och privategendomens alienerande inflytande på den enskilde. Det är bilderna som biter. Som när paret ligger i sängen på kvällen och försöker kommunicera, medan de röda prislappstungorna dinglar från kuddar, lampor och sänggavlar. En sönderbruten intimitet som skär i hjärtat.

Översta våningsplanet invigs med en retrospektiv utställning, en liten pärla med konst från de senaste tvåhundra åren. Ett tonsäkert urval av bra bilder ur de egna samlingarna och inlånade dyrgripar från Moderna Museet och Nationalmuseum. Det blir till en uppvisning av vad man kan låna in tack vare det nya säkerhetssystemet, en kaxig början som pekar framåt.

Här är väggarna i ren omålad betong, känsligt gjutna ytor med en levande struktur, som står perfekt mot så väl gammal som nyproducerad konst. Underbart är det att se Ivan Aguélis målningar med sitt monolitiska ljus kommunicera med väggarnas grå närvaro. Eller Dick Bengtssons dovhet som får det gråa att kännas oväntat ljust och lätt. I detta rum har arkitekterna sannerligen lyckats vitalisera museikonventionens vita kub. Det skulle inte förvåna mig om det är början på en trend.

Camilla Hammarström