Här kan man andas

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-05-21

"Nothing ever lasts forever. Nothing ever lasts forever." A capellasången envisas. Skotska konstnären Susan Philipsz, numera mest verksam i Berlin, sjunger i en så gott som tom Malmö konsthall. Inget varar för evigt - det är en bitterljuv klyscha och den är delvis i linje med utställningens stämning. För här kan man andas, tillfälligt befriad från annan visuell stimulans än själva rummet, ljusinsläppen, vita väggar och vårens framfart utanför fönstren. Att uppleva ett arkitektoniskt rum med hjälp av något som inte är visuellt blir säreget. Melodierna, rösten, och tystnaderna - och de frånvarande instrumenten - skapar en ljudkropp i rummet, ett eget schakt som besökaren kan röra sig i. För rör oss gör vi. Vi stannar länge, synliggjorda där vi strövar, trevande och försiktigt. Konsthallen blir ljud och rörelse. Sångtexterna, med sina upprepningar, med sitt inhamrande svårmod, fungerar också mer specifikt till miljön: popens romantik möter arkitekturens rationalitet. Samtidigt finns det ett gemensamt drag i det rena, avskalade. Det är med andra ord snyggt och prydligt i Malmö - en förförelse som hotar att bli enahanda och lite enkel.

Konst

Ulrika Stahre

Konst

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.