Get back
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-02-17
CAMILLA HAMMARSTRÖM återupptäcker en helyllekille
I filmen står en ung Robert Rauschenberg och arbetar i sin ateljé. Kortklippt och prydlig med pikétröja och seglarskor stryker han färg över duken med en trasa. Rörelsen förefaller så självklar, händerna lugna och lidelsefria. Samma sak med silkscreen-ramen, den läggs mot duken och rakan drar färgen som fäster bilden av parasollen på målningen i ett nafs. Ingenting mer. Bara så. En obeskrivlig lätthet i hantverket.
Robert Rauschenberg har gått till historien som den som sprängde den abstrakta expressionismens rena bildrum. Med sina tredimensionella målningar, ”combines”, skapade han en alldeles egen konstform som var öppen för vardagens ström av ting och meddelanden. Tidningsklipp, kläder, vykort och skräp införlivades i verken, en process som pågick under tio år och som innebar konstnärens genombrott på den internationella konstscenen. Drygt fyrtio av dessa combines från 1954 till 1964 kan nu ses på Moderna museet i Stockholm i en utställning som tidigare visats och lovordats i både USA och Frankrike.
Framgångarna för Robert Rauschenberg började i Europa och Pontus Hulténs och Moderna museets roll i det hela var inte oväsentlig. Den legendariska utställningen i mars 1962: 4 amerikaner med Jasper Johns, Alfred Leslie, Robert Rauschenberg och Richard Stankiewicz kom att bli sinnebilden för det öppna, kommunikativa konstmuseet. Och Rauschenbergs berömda get, Monogram (1955–1959) har blivit logotypen för konceptet.
Det är verkligen roligt att se geten återförenad med sina kamrater efter fyrtiofem år. Den blir navet i utställningen tillsammans med de tidiga praktverken Odalisk (1955/58) och Man with white shoes (1954) – två skåplika objekt där måleri och skulptur ingår en sällsamt lycklig förening. Tankarna går till Marcel Duchamps Glaset med sina subtila glidningar mellan manliga och kvinnliga stereotyper; gjutformar för genusidentifikationer och andlig ikonografi.
Odalisk bär moderns porträtt, mjukporrbilder, badande kvinnor, en harpa, en hjort etcetera. Det flödar över av feminina attribut, likt en ljuvlig gräddtårta. Den stöder sig på ett ben som vilar på en kudde och kröns av en vit uppstoppat tupp. Dess manliga kamrat, Man with white shoes, har ännu fler rum och prång. Genom silväv kan man kika in på ett par övergivna vita skor med strumporna kvar i. I våningen under en uppstoppad pärlhöna i närheten av ett foto av en ståtlig dandy i vit kostym som speglar sig i bottnens spegel. Hela utsidan är översållad av fotografier och teckningar.
Detta intrikata par är de första combines där Rauschenberg satte samman tvådimensionella bilder till fristående objekt. De är fantastiskt lediga och öppna, samtidigt som de tycks ackumulera oceaner av tid och såväl personlig som kollektiv erfarenhet.
Över huvud taget slår det mig hur amerikansk Robert Rauschenberg verkligen är. En riktig helyllekille som badar i den amerikanska erfarenheten. Hans verk andas en sådan hemkänsla i den materiella världen, med dess kviltade täcken, spetsdukar, hemlagad äppelpaj, bussbiljetter, reklamslogans, sädessilos och baseball. Lite konflikter, visst, men mest vänlighet och from tillförsikt, som i någon liten håla i Mellanvästern.
Och jag tänker att det är den där hemhörigheten som får honom att handskas så lätt och oförskräckt med stoffet. Den pompösa konstnärsrollen verkar honom främmande, han är lika mycket betraktare som upphovsman. Fascinerad åser han hur materialen beter sig, hur tidningspappret suger upp fettet från oljefärgen och bildar en egen kontur. Hur utsmetningar, fläckar, krackeleringar och skvätt skapar nya formvärldar. Trygga bollar i lufthavet. Hela världen är hans målning.
Konst
Camilla Hammarström
