Fallos i fokus

"Mapplethorpe tillhör med
rätta den stora konsthistorien"

På 1970- och 80-talen förde fotografen Robert Mapplethorpe in teman som tidigare inte var möjliga på gallerier. I dag har hans bilder av kukar och läderbögar en given plats.

I Berlin visas nu en retrospektiv utställning och som så ofta hamnar fetischbilderna i fokus. I utställningens inledande text, intill de små 70-talspolaroiderna av bleka bdsm-lekande män, får vi veta att diskussionen som fördes i karriärens början, huruvida det är konst eller porr, inte längre är en fråga. Det är, rätt och slätt, konst. Varför porr så självklart inte skulle kunna vara konst får vi däremot inte veta.

Även kritiken mot hur Mapplethorpe objektifierar svarta manskroppar har lagt sig. Hans perfektionistiska idé om människokroppen i 80-talsbilderna av svarta män, och vita bodybuildarkvinnor, hyllas.

Och han var skicklig, han lyckades till och med gestalta skönheten i sina närbilder av kukar. I Berlin är Mapplethorpes penisbilder och blombilder placerade intill varandra. En kuk blir en blombukett, en tulpan. Inte ens när han sätter en pistol bredvid sina modellers genitalier inger det en machokänsla. Det är en undersökning av fallosen som (estetiskt sexuellt) objekt, inte ett aktivt aggressivt beteende.

Mapplethorpe började sin karriär i New York under sent 60-tal med Patti Smith och sig själv som modeller. De red på revoltvågen och känslan av att allt var möjligt. De coola och stolta bilderna av Patti Smith får ett självklart eget rum på c/o. Här finns även andra kändisporträtt som kommer att leva vidare, som bilden av Louise Bourgeois, hennes pillemariska leende och falloskonstverk under armen.

Mapplethorpe tillhör med rätta den stora konsthistorien. Man får inte glömma hans betydelse för och synliggörande av den subkultur han både levde i och dokumenterade. Det är just dessa lekande 70-talsmän och den estetiskt sökande, fortfarande undrande, ofulländade blicken som lämnar mest avtryck hos mig.

I slutet av 80-talet insjuknade Mapplethorpe i aids. Möjligheternas tid hade övergått i en annan och dokumentationen av bdsm-män gick över till den mer färdiga idén om det fulländade.

Det är intressant hur rörligt Mapplethorpe lyckades skildra yta genom att borra in sig i sina uppställda objekt. I självporträtten leker han med människans möjligheter att förskjuta identiteter, så långt det bara går. Från rockarkille, till kvinna, terrorist, smokingman, djävulsman, till den döende.

Marit Östberg