Politik – och estetik

helskärm

Några ryssar fotograferar uppsluppet varandra bredvid Nino Sepp-Tónissons träskulptur Lenin i länstol. Med armen om axeln på den gamle revolutionsledaren lägger de ironiskt sina pannor i djupa veck. Men utställningen Under de röda fanorna på Malmö konstmuseum är inte kommunistkitsch av den sort där östeuropeiska erfarenheter reduceras till konservburkar, affischer och Trabanter att småle överseende åt.

Det är en praktfull samling av framför allt målningar, som Åbo konstmuseum i samarbete med Konstmuseet Kumu i Estland har samlat ihop, och som nu ställs ut i Malmö. Idén är att presentera den socialistiska realismen som den kom till uttryck i Estland mellan 1940 och början av 60-talet. Konstmuseets avlånga lokal passar den kraftfulla stilen: man kan defilera förbi och på lagom avstånd låta sig påverkas av en konst som liknar en rätt så insisterande uppmaning.

Här har arbetet en djup ideologisk innebörd. Det syns i blicken hos Ilmar Kimms Smeder (1960) att det inte är vad som helst de smider i den nästan neon-orange härden. Ovanför det gula fältet på Viktor Karrus skördemålning Säd åt staten (1953) vajar den röda fanan mot en dramatiskt molnig himmel: dynamiska vindar blåser. I Priidu Aaviks, Lepo Mikkos och Alo Hoidres monumentala Den framväxande industrin i Sovjetestland (1950-51) arbetar män och kvinnor sida vid sida.

Att det samtidigt gick tåg efter tåg med deporterade balter till Sibirien är fruktansvärt att föreställa sig, så nära i tid inpå tågen till nazisternas arbets- och utrotningsläger.

Men katalogens och utställningens texter hade inte behövt inskärpa så ängsligt att vi inte får gilla vad vi ser. Det ökar inte förståelsen att påstå att ”om den tidens konst talar vi inte i termer av estetik – vi talar om politik och propaganda”. Det är klart att det är estetik, precis som den västeuropeiska konsten vid samma tid också den är ideologiskt färgad. Att verka självklar och normal är vinnarens privilegium – och de budskapen är inte lika lätta att få syn på.

Betänk till exempel kvinnokroppen som älsklingsobjekt i den modernistiska konstens experimentverkstad. Det är sällan någon utöver uttalade feminister noterar den politiska dimensionen av att kvinnor regelmässigt blivit uppfläkta, styckade, reducerade till stilleben granne med äpplen och blomvaser.

Malin Krutmeijer