Grünewald på scenen

helskärm

Att några lövskuggor över ett skitigt köksskåp kan göra så mycket. Man förstår att det är natt ute, att det är gatlyktor, kanske en förstad.

I Scenbyte, Kulturhusets nyöppnade scenografiutställning, ingår Peter Lundquists scenografi till Elfriede Jelineks Prinsessdramer som visades på Teater Galeasen i höstas. Ett dunkelt kök som förlorar sig i något slags drömd natur. Golvplattornas schackrutor vandrar ut över gräset, en spegel på golvet leker vattendrag och reflekterar lampan i det halvöppna kylskåpet.

Inga skådespelare på plats förstås, men något av magin finns ändå kvar. Vad kommer att hända?

Fascinerande är också de många scenmodeller som finns med på utställningen, förstudier i miniatyr. Som Lars-Åke Tessmans blodbestänkta och DDR-aktiga vänthallsinteriör till Elektra på Göteborgsoperan. Man undrar om scenbyggarna fick till det lika bra i verkligheten.

Kring 1920 hände någonting med den svenska scenografin. Den tvådimensionella målartraditionen, med kulisser, fuskhimlar och blånande berg, ersattes av en mer dynamisk scenografi. Konstnärer som Isaac Grünewald och senare Sven X:et Erixson bjöds in för att medverka. Utställningen lämnar stort utrymme åt detta brott, och visar bland annat många av Grünewalds och X:ets skisser.

En trevlig och inspirerande utställning om scenografi, med bidrag av ett tjugotal svenska scenografer, döda och levande. Men nog hade åtminstone jag önskat att få se mer av det praktiska arbetet bakom kulisserna. Hur ser det till exempel ut i rekvisitaförrådet? Vilken sorts smuts lämpar sig bäst om man vill åstadkomma lagom skitiga skåpluckor? Kaffesump?

Utställning

Petter Lindgren