Varför vill man?

Åsa Linderborg ser en utställning om tatueringar

helskärm

För inte så länge sedan var det bara kåkfarare, sjöbussar och luffare som var tatuerade. Överarmar med fregatter och nakna damer eller tre luffarprickar mellan tummen och pekfingret symboliserade frihetslängtan men även ett slags utanförskap. I dag är det svårare att tala om det som en subkultur, men fortfarande är smyckad hud något som utmanar. Hud berör.

Tatueringar - ett sinnligt äventyr på Upplandsmuseet med fotografier av Peter Segemark väcker de självklara frågorna: Varför gör folk så här med sina kroppar? Varför en drake mellan skulderbladen, varför en fornnordisk runslinga över skinkorna? Det är samtidigt något exhibitionistiskt och gåtfullt över dem som tatuerar sig, även om motiven aldrig är särskilt mångtydiga - tvärtom har de mycket av hötorgskonstens enkelhet över sig. Hur kan björnar, raggartärningar, vikingar och solnedgångar vara meningsbärande? Och varför vill man pryda sin kropp med reklam för Chiquita bananer?

Könsindelningen är övertydlig. Män väljer bilder som symboliserar våld, rovdjur eller Sverige, kvinnor väljer små insekter eller blomgirlanger. Män väljer något som ska synas, kvinnor kanske något som bara ska visas i den mest intima situationen.

Många av tatueringarna är gjorda av Doc Forest och Mia Norén och utförda med stor precision i såväl teknik som komposition och färgval, några riktigt vackra. Är tatueringar konst eller hantverk? Konsthantverk? Eller folkkonst, rent utav? Kroppen som en yta för graffiti där man ristar in något för evigt men där materialet är organiskt och föränderligt. För vad händer med eldsflammorna när skinnet veckar sig, när buken börjar spänna, när skinkorna rasslar ihop?

Åsa Linderborg