Den lilla världens mångfald

Konstrunda 3 med Camilla Hammarström

helskärm

Galleri Magnus Karlsson, med näsa för fina målare, inleder vårsäsongen med nytillskottet Peter Köhler (till och med 8 februari). Det är bilder som bygger på en kittlande spänning mellan abstrakt och figurativt. Heraldiska formationer, symboler för frihet och hot, tags, mänskliga och djuriska gestalter ... allt blandas i prismatiska ljusvärldar som för tankarna till science fiction eller undervattenslandskap. I en märklig rymd singlar färger och former likt kronblad för vinden. Färgerna känns påtagliga som godis att äta, men får mig också att tänka på kyligt vetenskapliga färgkartor. Och det är just den där ambivalensen, eller spännvidden i uttrycket, som gör att man anar en riktigt stor målare in spe.

På Galleri Andersson/Sandström visar den finländske skulpturnestorn Kari Cavén sina lite sorglustiga assemblage av upphittade ting (till och med 22 februari). En skrivmaskin har fått vassa skruvar på tangenterna och ett ettrigt spikbleck i pappersvalsen. Verket heter Skapandets vånda och är kanske inte helt originellt. Men det vidgas av att man får röra objektet och känna de vassa piggarna i fingertopparna. Aj, det är ju just där i det sensitiva som det gör så ont att skapa. Vackrast är Pensionerad, en samling gamla potatisstötar i trä: handgjorda, svarvade, täljda – lika individuella som människokroppar där ett långt arbetsamt liv satt sina spår. Det känns tänkvärt och gripande.

Den stora överraskningen på min gallerirunda blir Carl Boutards skulpturer på Angelika Knäpper Gallery (till och med 15 februari). På grund av det utsökta hantverket, tror jag först att också det här rör sig om en gammal nestor. Men Carl Boutard är född 1975 och det är hans första stora galleriutställning.

Skulpturerna är ett slags collage av framför allt växtdelar som gjutits i brons och sedan sammanfogats. Det kan vara en köttätande blomma från en botanisk trädgård, mangold och fänkål från grönsaksmarknaden på Möllevångstorget. Renhornsknappar, som de konstnärens moder gjorde i barndomens Kiruna. Allt mättat med minnen och av vördnad för den lilla världens mäktiga mångfald. Något som ser ut som en ärtskida kan bära upp en hel struktur. Ett kupat vitkålsblad blir till en helig kulle.

Hur konstnären lyckas få de omslutande och strävande organiska formerna att gruppera sig utan att bära våld på dem är något av ett mirakel. Kärlek och respekt.

Camilla Hammarström