Bilden som en självständig individ

helskärm

Den tyske fotografen Willy Römers skildring av en gatustrid i Berlins pressdistrikt har fått ikonisk status som fotojournalistisk skildring av den tyska revolutionens tumult. Ändå framstår scenen med en grupp män hukande bakom ett värn av tidningsbalar som misstänkt tillrättalagd. Sannolikt är bilden iscensatt. Men oavsett vilken bildgenre och vilka sanningsanspråk vi har att göra med, så kan vi inte förneka att Römers bild äger en kraft i sig själv.

I verket Culture is our Business som visas på Iaspis använder sig konstnären Ines Schaber av Römers fotografi och utgår från det faktum att det i dag ägs av Bill Gates Corbis Corporation, världens största kommersiella bildarkiv med över 100 miljoner fotografier. Schabers verk består av en kraftigt uppförstorad och inramad kopia av Römers fotografi (mer klirr i Gates kassa) med ett brev fastklistrat mitt på. Brevet är ställt till ”Bill” och uttrycker förundran över att magnaten så oaktsamt låtit dessa revolutionärer ta plats i sin samling. För Schaber återfinns en del av revolutionens upproriska kraft i bilden som sådan. Därmed utgör den ett potentiellt hot mot de intressen som genom ägande av bilder vill kontrollera historien och aktivt konstruera vad som gäller för verkligt.

Årets Xposeptember säger sig vilja undersöka när vi kan tala om den fotografiska bilden som en aktör. I introduktionstexten tycks utställningen först ge uttryck för en vilja att formulera en estetik för ett autonomt bildbegrepp. Kanske, föreställer jag mig, vill man styra betraktarens blick från bilden som representation och mot bilden som politiskt handlande subjekt. Men ganska snart framstår denna bildaktör som en helt igenom instrumentaliserad individ underkastad det uttalade målet att synliggöra och omförhandla politiska, sociala och estetiska konventioner. Vilket låter mer som en förprogrammerad robot än det fria, oförutsägbara och begärande subjekt jag hade hoppats på.

Problemet är den politiska logik som vill tvinga oss att definiera konstnärers arbete i termer av nytta. Svårigheten att låta konsten verka oberoende av en eller annan förutbestämd uppgift är en aktuell diskussion, inte minst ur ett kulturpolitiskt perspektiv. Därför är det synd att Xposeptember inte tar sin egen tanke om bilden som aktör på allvar.

För om bilder verkligen ska betraktas som självständiga individer med egna liv är den enda rimliga reaktionen, som bildteoretikern W J T Mitchell nyligen har påpekat, att fråga dem vad de egentligen vill. Varför upplever vi att bilder talar till oss, manipulerar och förför oss, riktar sitt uppfordrande begär mot oss? Vari ligger bildens kraft att överbrygga historiska avstånd? Sådana frågeställningar lyser med sin frånvaro i utställningen, även om det finns undantag.

Harun Farockis anmärkningsvärda Respite (2007) är en omarbetning av ett material filmat i ett genomgångsläger för judar i Westerbork i Holland under andra världskriget. Filmen ger en märklig bild av ett läger där fångarna arbetar i professionella miljöer, ägnar sig åt gymnastik och ibland ser ut att ha riktigt trevligt. Vid något tillfälle riktas en ångestfylld blick in i kameran och vi påminns vad det handlar om.

Farockis film för ett resonemang med det historiska materialet (filmat av Rudolf Breslauer som själv var fånge i lägret) genom olika slags montage och omtagningar, men också genom inklippta textskyltar som reflekterar över bilderna, hur de har tillkommit och varför.

Att döma av utställningstematiken kunde man tro att Farocki använder sig av materialet för att synliggöra politiska och estetiska konventioner, alltså konventioner för representationen av koncentrationsläger. Så är naturligtvis inte fallet. Farocki är inte ute efter att använda bilderna i något kritiskt syfte, och inte heller att undervisa bilderna om deras egna betydelser. Han är helt enkelt intresserad av vad bilderna vill säga om sig själva.

Men vad vill bilderna? Det är något av ett mysterium.

Frans Josef Petersson