NYMÅLAT

ULRIKA STAHRE ser prisbelönt konst

Måleriet har deklarerats dött otaliga gånger och lika många gånger har det återuppstått. På senare år har död- och livförklaringarna hängt ihop på ett ganska irriterande sätt (som att det alltid måste påpekas att måleri visst är intressant, trots att motsatsen sällan hävdas). Första dödförklaringen skedde när fotografi- eller snarare daguerrotypitekniken uppstod, 1838. Det var, vilket förstås är en slump, ungefär samtidigt som Carnegie drog i gång sin portertillverkning i Klippan utanför Göteborg. I industrialismens århundrade kunde ölet tillverkas och säljas, fototekniken utvecklas - för en marknad där bilden blev mer åtkomlig för större befolkningsgrupper.

På trettiotalet säljer Carnegie sitt bryggeri och blir så småningom vad det är i dag, ett investmentbolag. En kapitalackumulator. Sedan 1998 har man delat ut ett konstpris - uttalat för att stödja och uppvärdera samtida måleri - först varje år, nu vartannat. Konstpriset åtföljs av en utställning.

Årets upplaga förvånar inte: en bred nordisk mönstring där det eftertänksamma och tekniskt intressanta måleriet dominerar. Karin Mamma Anderssons fyra verk kretsar kring måleriet som sådant, som massupplaga, som mytförklarad monokrom, det svarta inramat i vitt eller den vita kvadraten markerad av svart ram. Henrik Samuelsson visar delar av sin svit Stega - som citat slitna ur sina sammanhang men ändå målningar som är imponerande i suggestion och logik - och i Eggert Péturssons närsynta naturmåleri fläktar den nordeuropeiska renässansens detaljkänsla.

Många verk på utställningen är figurativa och själva måleriet, som sägs vara huvudnumret, blir ett tänjbart begrepp till exempel när Finnbogi Pétursson med hjälp av sinusvågor låter vattenytan speglas och måla ett tak med rörelser, eller när Josefine Lyche spacklar och slipar en hel vägg till ett platsspecifikt drömtillstånd, en tredimensionell slumpmålning. I båda fallen blir själva målningen mer en tillfällighet eller rentav ett tillstånd mer än ett objekt.

Men genregränser är egentligen ointressanta vilket visar sig i verk som Sirous Namazis stora vita upplysta skylt, eller i Magnus Wallins animerade filmloop - en långsam utzoomning av en sprintertävling förvandlad till något ännu värre än ett sisyfosarbete.

Det märkliga med Carnegiepriset är därför inte att det är så stort, en miljon (som i år gick till Karin Mamma Andersson) plus ett antal priser på några hundratusen vardera. Det är inte heller att den turnerande utställningen också är ett säljande skyltfönster, så att säga tydligt riktad till en köpstark publik som har fått ett pålitligt, kvalitetsstämplat urval att förhålla sig till.

Nej, det märkliga är det envisa talet om måleri när man satsar minst lika mycket på att ställa ut videokonst, foto och objekt. Man äter den goda traditionskakan - här finns referenserna till renässansens måleri, till Monet, till Rousseau le Douanier - och får ändå behålla samtidsstämpeln.

Konst

Ulrika Stahre