Smått magiskt

helskärm

Jag minns Tilda Lovells debututställning på Galleri Lars Bohman för tre år sedan, hur den fyllde mig med ljuvliga rysningar och eufori. ”En blandning mellan Sagotunneln, Marcel Duchamp och Staffan Westerberg”, skrev jag om hennes myllrande installationer.

Nu återkommer konstnären med en ny utställning på samma galleri. Den här gången har hon låtit sig inspireras av Hieronymus Bosch. Flera av verken är tredimensionella parafraser på figurer och scenerier i den berömda triptyken Lustarnas trädgård. Svagt modifierade eller renodlade, men likväl egna – oändligt känsligt skulpterade och med en air av barnets lyckliga självverksamhet i materialvalen. Läder, fjädrar, metallbitar, skelettdelar och dockskåpsattiraljer, blompinnar och tandpetare utgör byggstenar i en skapelseakt där allt kan förvandlas.

Och när man jämför med Boschs målningar ser man hur noggrant iakttagna de är. Till och med de små taggarna av guld kring den speglande klotrumpan hos figuren i helvetespanelen finns där. Och de märkliga fotbeklädnaderna hos mannens som klättrar uppför stegen med en pil i baken. Lovell har till och med gett sig på att återskapa de heraldiska torn som finns hos Bosch, en blandning mellan koraller, fruktkapslar och såpbubblor. Det där skiraste skira som egentligen inte borde låta sig kunna gestaltas, lyckas hon materialisera.

På något vis handlar det om just detta: att göra det omöjliga. Att få vattnen och djurens ögon att glimra lika kolsvart som i våra vackraste mardrömmar, det äggskalssköra att sväva lika lätt som i Dante Alighieris kristallhimlar. Det är något magiskt i hur Lovell får materien att så villigt låna sig till hennes visioner. Och trösterikt.

Camilla Hammarström