Konsten att bli sedd

Martin Aagård ser Anna Odell stjäla vårutställningen på Konstfack

Konstnären Anna Odell har varit allvarligt psykiskt sjuk.

I oktober 1995 omhändertogs hon av polis på Liljeholmsbron i Stockholm efter att ha avvikit från ett behandlingshem. Hon skrek, gjorde våldsamt motstånd och spändes fast med bälte.

Det hela var dramatiskt, men hade nog bara kommits ihåg som ännu en jobbig incident i psykvårdens skrik- och spännbältesfyllda vardag om det inte varit så att Anna Odell i januari i år upprepade händelsen.

Genom att spela tokig provocerade hon fram ett händelseförlopp som i stora delar påminde om det som utspelade sig den där höstdagen 1995.

Men den här gången gjorde hon det som ett konstverk.

Få har missat debatten som följde, den har förts av ledarskribenter, konstkritiker, ursinniga överläkare och jurister. Men att hon faktiskt upprepade ett personligt trauma visste få, tills hon i går presenterade verket OKÄND KVINNA 2009-349701 på Konstfacks årliga examensutställning.

Och en viss besvikelse infinner sig tyvärr när man stiger in i de tre videobåsen som placerats lite avsides från resten av eleverna.

Eller är det en klump i magen?

Odell anländer i sällskap med en säkerhetsvakt. Man nästan kan höra gnisslet från klasskamraternas tänder där de står med sina blomsterkvastar och ser det magnifika pressuppbådet rusa förbi på väg till årets hetaste konststudent.

Det är rättvist. Odell har tagit oerhörda personliga risker och samtidigt agerat som ett medietränat styrelseproffs när hon valt var och när hon ska yttra sig om sin konst.

Det visar sig att hon själv filmat polisens insats, spelat in samtalet med sin läkare och dessutom filmat förberedande intervjuer med psykvårdare, läkare och en advokat. Nästan samtliga avråder henne från att genomföra projektet.

Odell hävdar själv att det hela är en undersökning, andra har pratat om ”journalistisk” konst.

I sånt fall är det ganska usel journalistik. Odell är från början övertygad om vad hon vill upptäcka. Hon ser sig som ett offer för psykvårdens brutalitet och vill ta ”makten” över den situation hon upplevde 1995.

Det ironiska är att man i hennes filmer snarare skymtar en psykvård som fungerar alldeles utmärkt. Ett samhälle som rycker ut när hon befinner sig på gränsen. Från medmänniskorna som engagerar sig i den trasiga människa de möter på Liljeholmsbron till polisen som utan märkbart övervåld stoppar in den sprattlande Odell i en polisbil. Läkaren är förstående och inkännande, tills hon fått klart för sig att det hela är en charad och skickar hem Odell, så hon inte behöver ta vårdens uppmärksamhet i anspråk en sekund för mycket.

Faktum är att i den en och en halv timme (!) långa videodokumentationen är det svårt att hitta några tecken på att psykvården inte agerar exemplariskt.

Men det är poänglöst att leta efter samhällskritik hos Odell. ”Okänd kvinna” är ett djupt personligt verk.

Helt i sin ordning på en elevutställning.

Bland de nykläckta konstnärerna är det fler som gräver i sitt förflutna. Anna Karin Suh har gjort konst av sin bakgrund som adoptivbarn. Anders BK Sunna utgår från samiska rötter när han uppfinner en charmigt uppfuckad renskötar-estetik. Men den revoltanda som man trott skulle finnas på Konstfack efter vårens skandaler ser man inte mycket av.

De något mer erfarna masterstudenterna har inte oväntat kommit längst i sina uttryck. Allra längst har Aida Chehrehgosha gått med sin monumentala bild av hur hon fantiserar om att mörda sina föräldrar.

Och kanske finns det ändå lite rebell-attityd hos vårens enda riktiga konst-offer, Magdalena Nordin, som först stoppades från att delta i utställningen eftersom hon snott bilder ur en Paris Hilton-video. När kameran i förbifarten zoomar in Mein Kampf i hennes hemmagjorda trance-video Caramelldansen med Maggan och Sune känns det i alla fall som någon vill jävlas lite med allt självupptaget allvar som klämmer åt som ett spännbälte över

årets Konstfacksutställning.

Martin Aagård