Under den gula tunikan
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-06-26
PETTER LINDGREN ser queerutställningen på Nationalmuseum
Att Gustaf Mauritz Armfelt, Gustaf III:s gunstling, ser ut som en tant på sitt porträtt. Ja, det är inget konstigt med det.
På 1700-talet delade männen sminkväska med sina fruar, åtminstone inom aristokratin. Att föra sig mjukt och behagfullt var på modet, och ett tecken på makt.
Adolf Ulrik Wertmüllers målning är kronjuvelen i Nationalmuseums utställning Queer, som tar avstamp i litteraturprofessorn Judith Butlers teori om könet som en språklig konstruktion. Könsidentiteten är inget vi föds med, utan en uppsättning mycket föränderliga konventioner som vi lär oss och iscensätter, menar Butler.
Armfelts bröstvårta som putar ut genom den gula tunikan är förvisso ett slående belägg för Butlers tes, även om tavelramen pekar i en motsatt riktning, med en dolk instucken under vapenskölden. Rambo hade gillat den.
Drottning Kristina är förstås given i utställningen, liksom barndomsporträttet av Karl XII och hans syster Hedvig Sofia. Visst ser de ut som småtjejer båda, men värt att notera är att broderns kläder går i blått medan systerns drar åt det rödrosa. Fanns H&M redan på 1600-talet?
Nationalmuseum har rotat fram riktigt mycket ur samlingarna, bara det gör Queer sevärd, och här finns också många av de ikoner gayvärlden hämtat ur konsthistorien. Som målningarna av Sapfo eller Sankt Sebastian, men också Meuniers postorderskulpturer av arbetande män, snygga som på gamla sovjetiska propagandaaffischer och en gång i tiden samlarobjekt med homoerotiska undertoner.
Stackars blåmålaren Eugène Jansson får representera offren för den förtryckande heteronormen. Hans manliga atleter från Flottans badhus på Skeppsholmen sågs som ointressanta kuriositeter samtidigt som Zorn gjorde storkovan på badande kullor.
Det är väl först i dag vi ser att Janssons två motivkretsar hänger samman, de nakna männen och de smärtsamt längtansfyllda stadsskymningarna. Såväl badhuset som de kvällstomma gatorna var mötesplatsen för det förra sekelskiftets homosexuella män.
Petter Lindgren
