”Big Brother” à la Pasolini

helskärm

Provocerade kan vi inte bli. I den förfallna men en gång pampiga Österbrovillan vet vi vad som väntar. Vi är i en installation av den välrenommerade performancegruppen SIGNA, vi är på bordell i en version av Pasolinis film Salò. Det är de fyra herrarna i The Black Libertine Society som härskar och under dem sorterar de trettio aktörerna i en strikt hierarki. Libertinerna är i Villa Salò för att njuta övergreppen och rövknullandet och barnen är deras slavar i den dygnet runt-installation som pågår i femdagarsperioder i Köpenhamn fram till 14 mars.

Spelets regler är tydliga och vi vandrar runt i huset i små stillsamma grupper, ackompanjerade av klassisk pianomusik, i en lukt av mögel, långkok och svett, genom rumsinredningar i blankt rosa, mintgrönt och mörkrött, noterande dildos och nötta gosedjur, vakternas k-pistar, i plast? Iscensättningen är en imponerande stor apparat, liksom många av gruppens tidigare platsspecifika projekt, men summan här är en dyster sightseeing genom upprepade presentationer. I SIGNA:s karakteristiska mix av dekadens, fascism och vänligt bemötande bjuds vi på nya sköna sittplatser och drinkar. Ett av de bleka barnen vill med skygga blickar instruera oss i hur man agerar hund. En gäst prövar att diskutera demokrati med hertigen. Hon med ett slags allvar, han med rollens föreskrivna cynismer och auktoritet.

Där det brister i illusion och kommunikation smyger så småningom performance-osäkerheten in. Medvetandet om att ”vad som helst kan hända, det finns inga gränser”. Någonstans i huset hörs rop, någonstans försiggår något annat som vi inte hinner se, vi kommer bara lagom till en sovjetisk upplysningsfilm om syfilis i källaren medan någon visst rövknullas med löskuk i ett hörn.

Vår värd berättar förbindligt att i morgon ska en av småflickorna defloreras, ”tyvärr bara därfram”. Vi är en elitpublik som sätter oss över den allmänna hopen och fastän lockelsen med vad som sker i morgon är densamma som i Big Brother åtnjuter vi i villan en värre och finare kultur.

Vi är gäster, och vi beter oss som gäster, bjuder till och konverserar med förtryckarna, ömkar de arma barnen och lämnar till sist lättade villa Salò. Under fyra timmar har vi låtsats och det känns skönt att äntligen slippa ut men samtidigt irriterande. Varför spelade jag bara rollen, varför testade jag själv inga gränser, försökte få med mig barn och tjänstefolk därifrån? Där Pasolini 1975 med sin film pekade ut vart masskonsumtion och hedonism skulle leda samhället har SIGNA med sin entropiska Salò gjort ett ganska intetsägande verk men samtidigt naglat fast mig som åskådare. Hur beredvilligt bakbunden jag står där, också på den interaktiva scenen.

Barbro Westling