Upplösning

Det är inte lätt att navigera i en konstvärld som håller på att bli allt mer oöverskådlig men också allt mer förutsägbar. Vikten av strama, tesdrivna utställningar som vågar ta ett nytt grepp om samtiden kan inte nog poängteras. Disarming Matter på Dunkers kulturhus, sammanställd av curatorn och kritikern Chris Sharp, är ur det hänseendet ett curatoriskt mästerverk. Titeln kan tolkas dels som ”materia i upplösning” dels som ”avväpnande materia”. Det handlar helt enkelt om konst som upphäver, döljer eller censurerar sig själv.

Utställningen inleds av Jeff Felds dörrmatta med den smått ironiska titeln Thanks in advance och avslutas med Pierre Bismuths neonljusinstallation som pulserar fram texten Coming soon i en hopplös väntan på ingenting. Sen följer verken som pärlor på ett radband som både kastar ljus och mörker på varandra.

Ulla von Brandenburg låter en filmkamera rotera kring en grupp människor som hela tiden vänder ryggen mot kameran och således döljer sin identitet. Douglas Gordon har gjort en ljus- och textinstallation som berättar historien om en fransk dekapitering där man experimenterade med hur länge medvetandet uppehöll sig i de avhuggna huvudena. Mandla Reuter har samlat och hängt upp institutionens alla nycklar för den som är lång och modig nog att stjäla dem. Verket kan ses som en humoristisk kommentar till institutioner som alltid välkomnar institutionskritik och därmed oskadliggör den. Hon har även valt att producera ett par strömbrytare man måste trycka på, då utställningen hela tiden släcker ner sig själv.

Mest behållning har jag av Ariel Orozcos serie fotografier som för varje sekvens visar en hand som ömsom tecknar av ett suddgummi ömsom suddar ut vad den har tecknat, tills både pennan och suddgummit försvunnit. Man får leta efter en bättre bild av tidsfördriv, av reflektion över skapelseaktens excesser, men också över självcensuren en kubansk konstnär måste ägna sig åt. Det är bättre att inte lämna någonting efter sig tycks han vilja säga, samtidigt som han paradoxalt nog motsäger sig själv genom att fotografera den självnegerande skapelseakten.

Om det är något som utställningen kritiserar så är det konstmarknadens objektsfixering, men kanske också betraktarnas vilja att ständigt förstå vad de ser. Utställningen skulle kunna förstås som en ekologisk memento mori som varnar för konsumtionens övermod – fast minimalistiskt, utan den barocka flärden. Men den kan också förstås som en varning för människans intellektuella övermod. Detta hindrar den dock inte från att vara hyperintellektuell. Betraktarna kommer nog att behöva läsa sig till många av verken, vilket man sällan behöver med en bok. I konsten är det ändå alltid roligare när verken undandrar sig förståelsen, utan att för den sakens skull förefalla stumma eller meningslösa.

Slutligen upphäver utställningen sig själv med ett mystiskt ljudverk baserat på de sista minuterna i Antonionis film L’éclisse där huvudkaraktärerna försvinner i stadsrummet för att göra kulissen till huvudaktör. Ljudverket har producerats av André Guedes, som tidigare hyllat den mytiskt försvunne konstnären Bas Jan Aders. Det startar varje dag fem minuter före stängningsdags och mynnar ut i högtalarna på det närliggande torget. Likt en akustisk flaskpost på drift.

Sinziana Ravini