Laddad lek med kvinnorollerna

helskärm

Pergament är torkad hud, alltså är kroppen en bok. Och på den skriver makten sina berättelser: om över- och underordning, om norm och avvikelse. En av konstens viktigaste sysslor är att arbeta med och undersöka dessa berättelser och vad de gör med människorna.

När en österrikisk konstnär 1970 bestämde sig för att tatuera in ett strumpeband i färg på sitt vänstra lår gjorde hon det som en avbildning av en historisk funktion, ett minne av kvinnlighet, behag och slaveri. Och som en markering av den gräns mellan socialt och privat som kanske inte finns, mer än som en spricka vi bär inom oss.

VALIE EXPORT som hon kallar sig – alltid hela namnet och alltid versaler – har bland annat avbildat sig i form av ett fiktivt cigarettmärke, vars slogan är ”VALIE EXPORT IMMER UND ÜBERALLES”. Jag kan bara hålla med.

När Galleri Index nu i höst ställer ut ett urval ur hennes långa och konsekventa produktion öppnar de stenhårt. Det första som möter betraktaren är Action Pants: Genital Panic från 1969. En emblematisk bild, ett stort svartvitt porträtt av konstnären med skyhögt hår, sandaletter, stenhård blick och en tajt outfit där jeansen har en öppning som blottar hennes skrev. I händerna håller hon ett automatvapen. Legenden säger att hon gick in på en porrbio i München på det sättet och ingen vet riktigt om det är sant och det gör verket ännu bättre.

I fyrtio år har VALIE EXPORT utmanat, omdefinierat, lekt med och utsatt sig för vad det innebär att vara kvinna i den här världsordningen: subjekt och objekt, tecken och kropp, form och innehåll, vara och varande. När jag tänker på henne tänker jag på Cindy Sherman, Hannah Wilke, Chantal Akerman, Sophie Calle och Marina Abramovic, men också på författare som Ingeborg Bachmann och Elfriede Jelinek. Smärt- och skämtkonstnärer vars intellektuella och fysiska arbete kan kallas våldsamt motstånd. Det handlar inte om att vara konstruktiv, eller ens särskilt nyanserad. Inte om att dölja eller läka, utan om att slita sönder.

Rösten är ett sönderslitande, säger hon i utställningens nyaste verk I turn over the pictures of my voice in my head, som utgår från ett performance förra året där konstnären läste sin egen text om rösten, och hennes strupe under tiden filmades inifrån. Hon talar länge, och fascinerande, medan köttet i halsen rör sig. Bland annat om att makt och maktlöshet är röstens beståndsdelar. Om att rösten är skärandet, sönderslitandet och identiteten, att rösten är gräns: den talar den splittrade kroppen, den är alltid någon annanstans, den lämnar mig, den distanserar sig från mig – jag begär den och den är begär.

På Index visas filmen med de röda stämbanden som tänjs, säras och dras samman sida vid sida med Man und Frau und Animal, en svartvit, klinisk film där konstnären onanerar med duschstrålen i ett badkar; hennes blygdläppar träffas av vattnet, rycker, hon kommer. Liksom vardagligt, odramatiskt, på egen hand.

I rummet blir de två verken tillsammans ett tredje, som inte går att slita blicken från. En berättelse om kroppen som begär och är sin egen röst, kroppen som begär och är sin egen ensliga njutning. Samtidigheten, åtskillnaden i tid och rum. VALIE EXPORTs arbete med den där vita kvinnokroppen jag speglar mig i. Att den är hennes. Det är den som är hon. Det är hon som är den. I sönderslitandet, och bortom.