Utgrävt: Los Angeles

Frans Josef Petersson ser ett konstdokument

Det går en rak linje från Los Angeles 1957–1968, över Sunshine & Noir på Lousiana 1997, bakåt till Implosion. Ett postmodernt perspektiv på Moderna museet 1987. Tre utställningar med tio års mellanrum som manifesterar den estetiska agenda som satt sin prägel på Lars Nittves bana som curator och museichef.

I praktisk mening handlar det om tre olika typer av utställningar: Implosion var ett brett anlagt argument för en ny konstsyn för det nya informationssamhället som introducerade (delvis) nya konstnärer och idéer i det svenska konstlivet. LA 1957–1968 är en mer blygsam presentation av en stad och dess konstliv under en begränsad tidsperiod. I själva verket handlar det om en mindre och mer koncentrerad version av Sunshine & Noir, den omfattande exposé över LA:s konstliv från 1960 till 1997 som Nittve gjorde på Louisiana för tio år sedan.

Den konstnärliga ambitionsnivån och de retoriska ramverken har tunnats ut med åren. Om Implosion var ett skarpt inlägg i en högaktuell diskussion framstår LA 1957–1968 som ett icke-argument i en diskussion som ingen tycks intresserad av att föra. Just därför kan man även likna utställningen vid ett nyskrivet förord som kastar nytt ljus över sina föregångare; en arkeologisk utgrävning i miniformat av en plats och av vissa kulturella impulser som skulle komma att spela en avgörande roll för det slags postmodernism som Nittve lanserade i sin stora utställning 1987.

I katalogessän till LA 1957–1968 lyfter Nittve fram ”lusten till limbo” som ett definierande attribut för LA-konsten och sammanfattar därmed (den frånvarande) kärnan i sin egen estetik: det är mjuka glidningar hit och dit mellan högt och lågt, verklighet och fiktion, mellan genrer och kategorier etc. Det handlar, kort sagt, om den globala privilegierade klassens upplevda gränslöshet upphöjd till livsstil och estetiskt ideal.

Konstens problematiska roll blir som en bekväm länsstol för den globale resenären att luta sig tillbaka i och lustfyllt betrakta det senkapitalistiska skådespelets kulturella vändningar. Postmodernismen som ideologiskt smörjmedel i ”post”-samhällets upplevelseekonomi må vara en kritisk kliché. Men fusionen av estetiska och monetära värden är likväl en påträngande realitet. Resultatet låter sig dagligen beskådas på Moderna museet som under Nittves ledning har underkastats ”corporate branding” av ett slag som svenska museer tidigare varit förskonade ifrån. Efterföljare lär komma. Se där: estetik omsatt i konkret politisk handling.

LA 1957–1968 är för övrigt väl värd att se. Både för klassiker som Edward Ruschas tidiga konstnärsböcker (som tillsammans med Dieter Roth grundlägger hela Artist’s Book-genren) liksom för verk av mindre kända men viktiga konstnärer som Wallace Berman, Kenneth Anger och Vija Celmins. Men utställningens konstnärliga värde är av mer historisk karaktär än tidigare projekt i Tid & Plats-serien. I de båda utställningarna om Rio de Janeiro respektive Milano/Turin medverkade till exempel Hélio Oiticica och Lygia Clark (i den förra) och Alighiero e Boetti (i den senare); konstnärer som inte längre är i livet men vars konceptuella praktiker ter sig lika estetiskt radikala som någonsin.

Frans Josef Petersson