Många kockar – bra konstrecept

Sinziana Ravini om en grupputställning som skriver historia

Att skriva historia är att tolka något som hänt, ibland utifrån ytterst bristfälliga källor” skriver Mikael Nanfeldt i katalogtexten till utställningen History Acts på Göteborgs konsthall. Utställningen sätter fokus på en konstriktning som har växt sig allt starkare de senaste åren – nämligen den iscensättande, historieomskrivande konsten. En konst som visar på konstruktionen i varje berättelse som omgärdar oss, som helt enkelt rekonstruerar för att dekonstruera, men som också skapar nya historier av gamla.

För som titeln History Acts snitsigt nog kan översättas till såväl ”historiska akter” och ”agerande historia”, lyckas vissa verk ta människan ut ur en deterministisk historieuppfattning och in i en zon där hon kan återta makten över sitt eget liv. Så har till exempel konstnärsparet Oliver Kochta-Kalleinen och Tellervo Kalleinen arbetat i verket med den smått ironiska titeln I love my job. Det bygger på göteborgarnas mardrömslika jobbhistorier. Konstnärsparet har låtit dessa få revansch på bioduken genom att avsluta varje film med att historiens offer förvandlas till hjältar, att de helt enkelt vågar göra det de bara hade drömt om. Det dokumentära glider på så sätt in i fiktionens förlovade land. Verket är som en enda stor fingervisning åt alla dokumentärkonstnärer som nöjer sig med att representera sociala missförhållanden i stället för att arbeta med fantasins förändrande egenskaper. Sen handlar det förstås om att omvandla fantasier till verklighet. Men det kan ingen konstnär göra åt en.

Utställningen är i övrigt oerhört givande, men också tidskrävande. Peter Watkins sex timmar långa La Commune (Paris 1871) är en riktig pärla. Här rekonstrueras Parisrevoltens inbördes konflikter med hjälp av amatörskådespelare som själva fått göra research inför sina roller. De flesta delar sina rollers politiska uppfattningar i verkligheten, vilket gör att de både spelar andra och sig själva. Verket är en oerhört raffinerad dekonstruktion av det politiska talets själviscensättande egenskaper – en konstruktiv dekonstruktion. En påminnelse om att all historia men också all politik bygger på människors förmåga att berätta historier, med den enda skillnaden att vissa gör det bättre än andra.

Inom genren re-enactment gäller det dock att blottlägga historiers fiktion genom halvbra skådespelare. Dokufiktionens mästare Gerard Byrne har återskapat en annons som bygger på en dialog mellan Frank Sinatra och Lee Iacocca, Chryslers dåvarande vd, genom att filma två skådespelare i ett urbant ingemansland. Det dåliga skådespeleriet (som i och för sig skulle kunna vara spelat) är här – bortsett från dess oerhörda underhållningsvärde – en påminnelse om både skådespelets verklighet och verklighetens absurditeter.

History Acts är tveklöst en av Göteborgs konsthalls absolut starkaste grupputställningar. Antagligen mycket tack vare det faktum att så många involverats i den curatoriska processen. Även katalogen är lyckad, med skarpa, nyskrivna texter av Ulf Karl Olov Nilsson, Amelie Björck, Göran Dahlberg och Mikela Lundahl.

Vad gäller värdarna har de aldrig varit så alerta, så villiga att berätta hur verken kommit till, att tillhandahålla tolkningsnycklar och så vidare. Och de kan verkligen behövas inför ”konsthistoriska nyheter” som In Memoriam som producerades 1972 av Björn Levin – en konstnär som hade kunnat falla ur konsthistorien om det inte hade varit för konsthallens rekonstruktion av hans verk som i sin tur bygger på en rekonstruktion av en fiktion. Värden och konstnären Andreas Hagström har i sitt rekonstruktionsarbete av verket mer eller mindre informellt fått arbeta både som konstnär, curator, forskare, skribent och slutligen värd. En minst sagt revolutionär men inte uppmärksammad arbetsmetod som jag hoppas fler konsthallar kommer att experimentera med.

Är det något som skulle kunna skriva konsthalls- och museumshistoria så är det just en definitiv avhierarkisering av svenska konstinstitutioners befintliga personalpolitik. History Acts kan definitivt skriva historia.

Sinziana Ravini