Utanför – och inne

Sinziana Ravini ser särlingarna som de hippa

”Problematisk”, ”rolig, ”exotisk, ”oförutsägbar”, ”modig”, är några av de ord som far genom mitt huvud när jag går omkring på Göteborgs Konstmuseums senaste utställning vid namn Annan konst.

Formellt sett är utställningen det bästa som hänt Göteborgs kulturliv sen Hjärtat sitter till vänster kom till stan 1998 och Träd, gräs och stenar spelade vid näckrosdammen. Då frossade man i en ideologisk tid som flytt, nu frossas det i fullkomligt okända och marginaliserade konstnärskap.

Utställningen är curerad av det postfuturistiska sällskapet som arbetar för en ”folklig samtidskonst”. De producerade bland annat Björktavlan i våra hjärtan som turnerade runt 1999.

Till höjdpunkterna hör Gustaf Adolf Andersson, Primo Levi, Erland Nilsson, Linder Eriksson, Kello och Veijo Rönkkönen.  Vad är det som förenar dem? Jag skulle vilja hävda att det är en oerhört fin tråd som går från arbetarklassromantik till naturromantik som manifesteras i människans kamp mot staten och samhället och hennes flykt in i naturen, ibland även spritdjävulen. Humorn och experimentlustan är central. Det är ju helt genialiskt att bygga upp ett gigantiskt naturväsen av biltvättborstar, men också noggrannheten, respekten för det långsamma handarbetet. På det hela taget är det en stor oreserverad kärlek till konsten och dess mystik.

Den som tycker att detta är eskapistiskt och amatöristiskt gör det lätt för sig. Dessa konstnärer har ”levt” och ”lever konst” utan att behöva hänvisa till Josef Beuys. Men fusionen av konst och liv kan även ha en pragmatisk sida – när man lever isolerad i skogen är det lätt att börja förvandla allt omkring sig till konst och när man bor i en liten lägenhet i förorten utan varken tillgång till ateljé eller statligt stöd – ja då får man helt enkelt göra konst i vardagsrummet eller köket, som hos Salih Mujcinovic, vars helt fantastiska miniatyrmoské byggts på tv-bänken. 

Vad vill då curatorerna med denna utställning? Göra den icke etablerade, udda konsten chic? Lyfta fram den estetiska särarten för att behålla den intakt, eller önskar de att konstnärerna så småningom integreras i all annan samtidskonst? Och vad gör denna utställning med vår blick? Ser vi ner på eller upp till dessa konstnärer? Jag kan inget annat än gratulera utställningsmakarna för deras förmåga att undkomma lätta svar. De sätter indirekt fingret på konstvärldens innersta mekanism – nämligen elitismen.

Katalogen är en pärla, rik på såväl bilder, anekdoter och skarpa nyskrivna texter. Pär Dahlström definierar denna särlingskonst som ett konstnärskap på konstnärens egna villkor. Han kopplar som sig bör till modernismens Art Brut och Outsider Art, till idén om den vilda, barnsliga men också sjuka konsten. Och jag kan inte annat än hålla med, men när han går vidare in på att beskriva denna konsts karakteristika – om att det inte längre handlar om att avbilda en yttre verklighet utan om att gestalta en inre föreställningsvärld – ser jag direkta kopplingar till vår tids allra hippaste samtidskonst.

Är det något som visas på biennaler och internationella utställningar runt om i världen just nu så är det just den här sortens konst – en introspektiv konst som sammantvinnar den personliga mytologin med andra tiders och kulturers bildtraditioner, eklektisk, transkulturell konst som trotsar all tänkbar kategorisering.

Vissa konstnärer jobbar i och för sig oerhört lokalt och kulturspecifikt med väldigt naturnära material, men rätt vad det är, svischar en curator förbi och vips har den lokala förmågan förvandlats till en globaliserad nomadkonstnär som approprierar kulturella uttryck till höger och vänster. Inget ont i det, konstnären är alltid fri, men det är inte alla friheter som är välkomna. Hierarkin mellan ”rätta” och ”orätta utanförskap” finns fortfarande där, satsningar som den epokgörande utställningen Magiciens de la Terre från 1989 till trots. 

Tanken på all fantastisk konst som finns runt omkring i Sverige och som ännu inte upptäckts är svindlande. Det enda jag värjer mig mot är den något exotiserande titeln, avsaknaden av årtal på skyltarna vid konstverken och det sätt som inhemska konstnärer från ”fjärran länder” tagits om hand i utställningen. Jag undrar hur de ser på det faktum att deras konstnärliga utbildningar och estetik inte premieras i Sverige och att de nu buntas ihop med denna ”annanhet”?

Är det ett verkligt erkännande eller ett dubbelt förtryck?

Jag lutar åt det senare. Detta gör inte konsten mindre intressant för det och Lars Tunbjörks fotografier är helt makalösa. Att Tunbjörk själv är självlärd, en outsider som blev en insider, men som hela tiden registrerat annangörandets mekanismer – gör ju heller inte saken sämre.

Jag försöker spekulera i framtida scenarios. Vad kommer hända om fler och fler konstmuseer sätter fingret på vår tids ”särlingskonst”?

helskärm

Kommer den att desarmeras och så småningom förvandlas till ”finkonst”? Vad kommer då att hamna utanför? Kanske alla konstnärer som vill vara utanför. Det om något borde man vara fri att välja.

Sinziana Ravini