Välgjord dramatik när minnet sviker

Claes Wahlin

Claes Wahlin ser en snyggt återhållen uppsättning

helskärm

Svensk teater har inte så mycket till övers för den välgjorda dramatiken, det som fransmännen benämner la pièce bien faite. Uttrycket härrör från 1800-talet och Eugène Scribe är den dramatiker som brukar anföras som exempel.

Det rör sig om konstruktionen av en pjäs, hur allt hakar in i varandra smidigt och utan gnissel från maskineriet. Karakteristiskt är också hur iscensättningen till stora delar redan finns i texten; en regissör måste bli något av en ingenjör, snarare än en uttolkare.

Florian Zeller, som nu för första gången spelas på en svensk scen, har med Pappan skapat en särdeles elegant konstruktion. Problemet för en recensent, i alla fall för undertecknad, består i att inte avslöja för mycket. Det vore lite som att inleda en deckar­recension med att avslöja vem mördaren är. Säkrare är att hålla sig till omständigheterna och huruvida intrigen är väl utförd.

Platsen är en lägenhet i Paris, sliten, inbodd. Högt i tak, utsikt mot grannhus som i och för sig inte är särskilt parisiska. Möbler från 50-talet.

Här bor, eller finns, André. Här rör sig också hans dotter Anne och hennes man, eller är det män? Pierre finns där i alla fall. Likaså en sjuksköterska. André har nämligen problem med minnet, har lite svårt att känna igen andra än de allra närmaste. Minns heller inte vad som nyss har sagts, eller vad han har gjort av klockan. Stulen, förmodligen.

Så går tiden, ibland inte helt kronologiskt, det blir lite rörigt hos André; ska dottern flytta till London eller försöker hon ta över hans lägenhet?

Tiden är det enda fasta, men när den nu överger honom, vad finns det då att hålla sig till? Röran når ända ut över scenkanten på ett sätt som skiljer sig från sedvanliga tricks för att skapa kontakt med publiken. Mer tänker jag inte säga.

Peter Andersson gör den demente André, han låter orden falla förvirrat så att de skapar ömsom irritation, ömsom omsorg från Anne, Elisabet Carlsson, som med små rörelser låter kroppen visa vad hon inte kan säga rakt ut. Jakob Eklund (Pierre), gör svärsonen vars tålamod har en gräns, även där får kroppsspråket ta vid när orden inte når fram. De övriga, Jessica Liedberg, Jan Myrbrand och Angelika Prick, vars roller i dubbel bemärkelse skiftar, spelar också snyggt återhållet i denna snygga uppsättning där det mer handlar om att reducera, än att lägga till för att ge konturer åt skeendet. Alltså precis tvärtemot hur minnet fungerar.