Ett meningslöst mörker

Mikaela Blomqvist imponeras inte av ”Flugorna” på Göteborgs stadsteater

Mikaela Blomqvist

helskärm

När Jean-Paul Sartres Flugorna hade urpremiär i Paris år 1943 var staden ockuperad av tyskarna. I denna kontext var pjäsens idéinnehåll radikalt. Sartre ifrågasatte den blinda lydnaden och underkastelsen och lyfte fram den fria viljan och dådkraften som ideal. Handlingen lånade han från Aiskylos hämndtrilogi Orestien och det antika dramat användes för att täcka över pjäsens kontroversiella innehåll.

Frågan är vad den unga norska regissören Angelina Stojevska vill med pjäsen när hon nu täcker av och dekonstruerar den på Göteborgs stadsteaters lilla källarscen.

Den antika stjärnfamiljen med modern Klytaimnestra, styvfar och fadermördare Aigisthos och den plågade dottern Elektra är alla klädda som glamrockare i glittrande spandex. Med lite god vilja går det att föreställa sig att den tillhörande Bowie-sminkningen är rödgråtna ögon, vilket förstås är helt rätt i det glädjelösa Argos där pjäsen utspelar sig.

Hit återvänder den 18-årige Orestes, antikens egen valpiga Hamlet, efter 15 års bortavaro. Isak Holmen Sørensen gör honom rundkindat söt och som sig bör oroväckande barnslig.

Att flugorna som plågar staden blott är en metafor har vi redan informerats om i ett evighetslångt, medvetet amatörmässigt jam i föreställningens inledning. Istället för småkryp får vi dras med en tjock och stickande luft efter att Elektra, spelad av Kim Theodoridou Bergquist vars talang här tyvärr slarvas bort, gjort entré och krossat fyra kål­huvuden med bara händerna.

Strax blir den antika myten degraderad till ett konkret familjedrama när Elektra skriker till Klytaimnestra att hennes fitta luktar äckligt. I en av föreställningens alla plågsamt utdragna scener gör hon sedan runkrörelser mot modern och kastar kål på henne.

Då har vi redan sett en keyboardklinkande Zevs, mer snuskgubbe än gud, försöka ragga upp en dansande Orestes och under större delen av tredje akten skall vi få se skådespelarna rulla runt i en orgieliknande hög bland kålbitarna och hinkar med avförtrollat teaterblod.

Fjärran är de antika idealen, mörkret är kompakt men också meningslöst och av Flugorna är bara ramberättelsen kvar. Om Sartre med sin pjäs ville påminna oss om att gud är död är frågan vad som har dött här. Kanske tron på möjligheten att tänka ­eller känna något och förmedla det till andra människor via scenkonst?