Egoismens pris

Publicerad:

TEATER

Sällan har Tjechovs Måsen varit så samtida

Stina Ekblad och Christoffer Svensson i en samtida Tjechov.  Foto: Sören Vilks
Stina Ekblad och Christoffer Svensson i en samtida Tjechov.  Foto: Sören Vilks

Klassiker förstår vi sällan på deras egna villkor, utan vi läser dem genom den tradition de skapat. Ibland kan en författare gå i närkamp med en klassiker, och inom teatern blir detta extra tydligt i Dramatens uppsättning av Tjechovs Måsen. Översättningen är gjord av Lars Norén tillsammans med Björn Melander. Norén regisserade själv Måsen under sin tid på Riksteatern och regissör denna gång är Vibeke Bjelke som för två år sedan satte upp Noréns Som löven i Vallombrosa, en pjäs starkt inspirerad av Måsen. Steffen Aarfing var även då scenograf och flera av skådespelarna från den iscensättningen återkommer här.

Vi möter således en rätt norénsk Måsen, likt Som löven i Vallombrosa börjar den som komedi och slutar som tragedi. I Dramatens program skriver Norén om rollfigurerna: ”Jag längtar efter att få bevittna deras nakna egoism, fruktan, feghet, och deras totala sociala grymhet och förträngning, i stället för den anpassning till omständigheterna som maskeras som vemod.”

Nog har Bjelke tagit fasta på de orden. Här tycks minsta känsloutgjutelse smitta som pesten; en uttalad frustration får strax hela ensemblen att skrikande beklaga sina egna omständigheter. En olyckligt förälskad Masja kastar sig våldsamt i knät på läkaren Dorn och mellan Arkadina och hennes son Konstantin råder en incestuös relation med höga ekon av Hamlet. Komiken tas väl tillvara, men då uppsättningen akt för akt lämnar Tjechovs sekelskifte för att sluta i en norénsk samtid, färgas de kvicka replikerna vartefter av bitterhet och allvar.

Självcentreringen finns där hela tiden, Christoffer Svenssons Konstantin som ung, frustrerad wannabe-konstnär, Hannes Meidals självupptagna Trigorin eller Stina Ekblads Arkadina, den firade skådespelerskan med sig själv som världens centrum.

Sällan har Tjechov varit så samtida som här, om narcissismen ger igenkännande skratt i första akten, så får dess konsekvenser skarpa konturer i sista. Låt vara att man nog kunde ha stannat kvar i Tjechov-kostymerna, utan att förlora särskilt mycket, rent av vunnit en och annan subtilitet. Ensemblen är utmärkt ända från biroller som Per Svenssons Skolläraren, som med små medel skapar stor komik, över Björn Granaths förnumstige läkare Dorn till Rebecka Hemses Masja – blixtsnabba svängningar från, ja, ingenting, till yttersta förtvivlan. Tjechov – vår samtida.

Publicerad:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.