Lärarna måste få undervisa
Gustav Fridolin och Miljöpartiet vill att lärarna ska få ägna sig åt att undervisa i stället för att fylla i papper. Dessutom tycker partiet att skolan behöver specialister som specialpedagoger, skolbibliotekarier och elevvärdar, och att läraren – som känner sina elever – ska få mandat att bestämma när det är dags att sätta in särskilt stöd.
Sunt förnuft, utbrister nog de flesta. Det gäller inte minst den lärarkår som håller på att drunkna i administration. Under Björklunds år som utbildningsminister har pappersarbetet blivit mer och mer betungande.
Ska elevernas resultat förbättras måste lärarnas tid användas för lektioner, inte till att fylla i listor och upprätta rapporter. Så långt borde inte ens utbildningsministern ha några invändningar.
Och ska lärarna få utlopp för sin professionalitet behöver det finnas andra vuxna – till exempel bibliotekarier och specialpedagoger – som kan komplettera. Det borde till och med en finansminister förstå.
Ändå går alltså utvecklingen åt rakt motsatt håll, och det är inte säkert att det bara beror på Jan Björklunds personliga entusiasm för betygsättning och sanktionssystem.
En del av lärarnas växande pappersarbete kan oväntat nog bero på att skolan är mindre centralstyrd.
Eftersom kravet på nationella politiker och myndigheter är att alla barn ska ha rätt till en likvärdig utbildning innebär både kommunaliseringen och friskolorna att behovet att kontrollera bara växer. Och när utbildningskvalitet dessutom ska användas som medel
i kampen om skolpengen blir dokumentationen en resurs i konkurrensen.
De sakerna brukar Miljöpartiet inte vilja ändra på.
Ambitionen att minska skolkrånglet är utmärkt. Risken är bara att det kommer att visa sig svårare än det låter.
Då borde frågan om specialpedagoger och andra vuxna vara lättare. Den handlar nämligen bara om pengar.