Sorteringen av barn göder segregationen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-11-02
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
– Jag kan inte förlåta mitt parti att vi var så fega att vi inte satte stopp för skolor som motverkar integration. Borgarna införde rätten till statsbidrag för etniska och religiösa skolor men jag känner ursinne över att vi inte vågat riva upp det.
Nalin Pekgul, stridbar riksdagsledamot (s), håller på att packa så smått. Hon ställer inte upp för omval till riksdagen där vi träffas för ett samtal om socialdemokratins framtid. Ett av skälen till att hon lämnar rikspolitiken finns där denna dag, fem månader gamla dottern Nisan. Det är inte av bitterhet utan för Nisans skull och för att kunna plugga som Nalin tar en paus i politiken. Låt oss kalla det paus, för det är svårt att tro att hon inte snart står på barrikaderna igen.
– Det finns ingenting som segregerar så, som göder förakt och misstänksamhet mot oliktänkande, som när barn sorteras upp och betraktar alla som åker i en annan buss till en annan skola som ”dom”. Dom som inte är som vi, som inte förstår, fortsätter hon.
Men är det inte bra med friskolor, bra med valfrihet och bra att nya pedagogiker och idéer får en chans att testas? protesterar jag för att pröva argumenten för en av frågorna som blir hetast på den stundande s-kongressen.
– Nej, säger Nalin. Jag har ingenting emot olika friskolor, de kan till och med främja den kommunala skolan. Men alla barn ska fostras till tolerans och få lära sig att alla människor har samma värde. Vi kan inte förbjuda etniska eller religiösa skolor. Men vi ska inte finansiera dem med statliga pengar, mina skattepengar. Själv känner jag stor tacksamhet mot den svenska skolan som fick mitt ”turkhat” mot ”dom”, dom andra, att klinga av och gjorde mig till en hel människa. I dag identifierar jag mig inte som kurd. Jag är sosse helt enkelt, säger hon med värme.
Segregationen i det svenska samhället är en av de stora och svåra framtidsfrågorna. 90-talets krispolitik förstärkte den och skadade förutsättningarna för att slå broar mellan det växande, välmående Sverige och de marginaliserade förorterna likaväl som avfolkningsbygderna. Jämlikheten sitter fortfarande trångt.
– Invandrarna fick det sämre, sämre än svenskarna, och de upplevde att försämringarna berodde på att de är invandrare. Förtroendet försvann. Nu finns en frustration, särskilt hos de unga. Jag vill inte kalla det social desperation men de tycker inte att det är någon idé att satsa på utbildning, att vara politiskt aktiva. Vi får ändå inga jobb, kan ändå inte förändra framtiden, så resonerar de i mina bostadsområden. Och mitt i alltihopa kommer jag och andra sossar och säger: Rösta på oss! Det är inte lätt.
– Bekymret är att de segregerade bostadsområdena behöver den socialdemokratiska jämlikhetspolitiken mest, säger Nalin, urinvånare och politisk gräsrotsarbetare i Stockholmsförorten Tensta.
I invandrarförorterna finns socialdemokratins väljarpotential, men just där i tillväxtens boningar når den etablerade bilden av Sverige inte fram. Där finns en annan verklighet.
– Den moderatledda politiken i Stockholm gör att människorna inte har förtroende för de satsningar s-regeringen gör. Nationellt och lokalt/kommunalt går inte ihop, säger Nalin.
Därför är socialdemokratins viktigaste uppgift att på nytt slå broar mellan medelklassen och invand-rargrupperna, de välbärgade och marginaliserade. Att återskapa förtroendet för välfärdspolitiken – den som är samhällskittet. Om det är Nalin Pekgul och jag helt överens.