Regeringen slarvar med att förankra Natofrågan
Bordlägg inte DCA-avtalet idag
Efter två år av inrikespolitiska bråk, orimliga Turkiska krav och en epidemi av koranbränningar blev Sverige till slut medlem av Nato 7 mars 2024.
En politik som gett oss 200 år av fred, neutralitet och militär alliansfrihet hade utraderats av Vladimir Putins fullskaliga invasion av Ukraina.
Många tyckte att den politiska omläggningen gick för fort och stora grupper är fortfarande skeptiska till den nya politiken. Inför riksdagens beslut idag om det så kallade DCA-avtalet med USA har Natomotståndarna försökt väcka debatten till liv igen.
Invasion?
”Snart invaderar USA:s krigsmakt svensk mark” varnar exempelvis journalisterna Hans Hjälte och Eva Brita Järnefors i Dagens Arena.
Så är det inte. Avtalet är frivilligt och slår dessutom tydligt fast att svensk suveränitet, svensk lagstiftning och internationella förpliktelser ska respekteras.
På Aftonbladet kultur kräver en rad vänsterdebattörer både bordläggning av DCA-avtalet och en folkomröstning.
Det kan man naturligtvis tycka, men riksdagen fattade beslut om Nato med öronbedövande majoritet, 269 ledamöter mot 37. Mellan ansökan och själva beslutet om medlemskap hölls riksdagsval i Sverige.
Säkerhetspolitik lämpar sig inte för folkomröstningar utan för kompromisser över blockgränsen. Därför har några sådana folkomröstningar heller aldrig hållitts.
Standardavtal
DCA-avtalet är ett avtal mellan USA och Sverige, inte med Nato. Det är en typ av avtal som även finns mellan USA och Finland, Danmark, Norge, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Slovakien, Tjeckien, Ungern och Bulgarien.
Avtalen är en förutsättning för att Nato-samarbetet även i praktiken ska fungera, ett av många små steg som gör Sverige till ett Natoland.
DCA-avtalet kommer att följas av Natoövningar, stora vapenköp, utplacering av svensk trupp i Lettland, fler avtal och att Sverige anpassar sin försvarspolitik efter Natos gemensamma krav.
Jag gissar att de som är mot svenskt Natomedlemskap kommer att vara kritiska även till det.
Kärnvapenfri zon
En lite konstig debatt som uppstått handlar om kärnvapen i Sverige. Men varför skulle någon vilja ha det?
Själva kärnvapnen existerar redan och kan förinta mänskligheten många gånger om. De behöver helt enkelt inte spridas till fler länder för att fylla sitt syfte. De kan redan idag avfyras från u-båtar eller släppas från flygplan över hela världen. Eller skjutas direkt från USA.
Norden är, och kommer att förbli, en kärnvapenfri zon. Liksom det har varit sedan Nato grundades.
Amerikanska soldater
En annan fråga i debatten är vem som rent juridiskt ska hålla ordning på eventuella amerikanska soldater i Sverige. Kan de exempelvis begå sexuella övergrepp mot svenska kvinnor utan att straffas?
Svaret är nej. Någon straffrihet existerar inte. Men i vissa fall skulle svensk polis behöva lämna över eventuella kriminella amerikaner till amerikansk polis. Dessa regler finns i ett annat avtal.
Men frågan om vems lagar som gäller är återkommande när det gäller militära baser utomlands. Det är en fråga att hålla ögonen på. När Sverige snart placerar trupp i Lettland kommer exempelvis motsvarande regler behövas för de svenska soldaterna.
Regeringen slarvar
Under debatten om Natomedlemskapet påpekade jag och andra att Natopartierna trots sin stora majoritet ändå måste lyssna på kritikerna.
Efter att Sverige gick med i EU 1995 fanns under många år en EU-kritisk opinion som kände sig sviken och lurad. Ett motsvarade Nato-kritiskt block vore ett bakslag eftersom totalförsvaret bygger på folklig förankring.
Nyckeln är att bjuda in, förklara och ha dialog även med kritiker. Att övertyga, inte köra över de som inte håller med.
Debatten om DCA-avtalet är ett typexempel på hur man inte ska göra. Det gäller regeringen, som i princip helt struntat i att argumentera för avtalet. Men det gäller även Socialdemokraterna och Centerpartiet som hållit låg profil.
Ny strategi
Kritiken om DCA-avtalet handlar till stor del handlar om saker som inte står där. Kritikernas argument riktas egentligen mot hela Natomedlemskapet.
Men när ledande politiker duckar debatten blir det nog lätt så. Och de förändringar av svensk försvars- och säkerhetspolitik – där DCA-avtalet ingår – är omfattande.
Även om ingen kommer att placera kärnvapen i Sverige så bygger svensk säkerhet ytterst på avskräckning med just kärnvapen. Hur många svenskar som vet detta ska jag låta vara osagt.
Så, vad är vår kärnvapendoktrin? Vilken politik ska vi driva i Natos arbetsgrupp för kärnvapen?
Politikerna har duckat även den debatten.
Bordlägg inte DCA
Om några timmar kommer just denna fråga att vara avgjord. Med stor majoritet kommer riksdagen att fatta beslut om DCA-avtalet.
Förslaget att bordlägga beslutet är inte meningsfullt. I väntan på vadå? Att något parti ändrar sig om Nato? En omförhandling när Donald Trump blivit president i USA?
Tvärtom ligger det i vårt intresse att binda USA till vår säkerhet så mycket vi kan. Problemet är liksom inte att USA vill öka sin närvaro i Europa, utan att de vill minska den. Under Trump kanske dra sig ur helt.
Jag förstår att de som är mot Nato inte vill ha DCA-avtalet. Och att de kommer att fortsätta kritisera Sveriges nya säkerhetspolitiska linje.
Men regeringen behöver sluta ducka i debatten. Folklig förankring byggs inte genom tystnad.