Det verkliga dramat spelas i Degerfors
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-02-27
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Ibland överträffar dikten verkligheten. När Stadsteatern i Stockholm, och nu även i Göteborg och Storan i Malmö, sätter upp pjäsen Allt eller inget utspelas exakt samma mänskliga och industriella drama här och nu. I Degerfors – 25 mil från Stockholm. Aldrig har väl en pjäs kommit så rätt i tiden.
Succéfilmen Allt eller inget har gjort historien känd. I fotbollens och stålets Sheffield monterar kriserna ned stålverk efter stålverk. Desperation, arbetslöshet, maktlöshet och identitetskriser tvingar de sparkade stålarbetarna att för en kväll uppträda som manliga strippor i ett försök att upprätta hedern och rädda privatekonomin undan utmätningsfogdarna.
Samma förnedring hotar i sommar Degerfors. Det är en skammens industrislakt som där väntar. Stålverket, den mest lönsamma enheten, i väldiga Avesta Polarit ska läggas ned. Produktionen flyttas just till Sheffield i hopp att där rädda ett problemfyllt stålverk.
Degerfors, som inte har några problem, utan är ett under av effektivitet, flexibilitet och yrkesstolthet, rusar i X 2000-fart in i en social, industriell och mänsklig tragedi. Men det är inte stålarbetarna som där står nakna, utan också de finska ägarna och det svenska styrelseproffset Bernt Magnusson som i svågerkapitalismens brödraskap låter detta ske.
Då, just då, väljer alltså Stadsteatern i Stockholm att sätta upp denna pjäs i musikalens form. Träffsäkert? Javisst.
Ändå känns det som man inte når fram. Handlingen har ändrats, nu är det USA:s stålbälte runt Buffalo som är spelplatsen. Nya roller har skrivits in. De nakna karlrumporna har på teaterscenen mer fått en kommersiell touche än att sättas in i den kapitalistiska kortsiktigheten som kastat ägandet och börsen in i kris.
Om teaterförläggarna ändå suddar i ursprungsmanuset – varför inte placera dramat i Degerfors, där det nu rullar på med automatikens obarmhärtighet?
Nej, teatrarna måste tydligen köpa Allt eller inget helt efter detta tillrättalagda Broadwaymanus. Om det nu är omöjligt att förhandla om att ge eller ändå antyda en brännande svensk aktualitet, varför inte ägna teaterprogrammet åt debatten?
Det är visserligen tiotals mil från Degerfors till Stockholm, men ortens ambassadörer Ralf Edström, Nisse Landgren och Olof Mellberg har väl ändå inte gjort bruksorten helt okänd?
I Degerfors är det inte musikaler eller vita operetter som gäller. Där riskeras folkhemmets sista fäste. Överallt äter sig nedläggningshotet in.
Sedan 1660 har ståljobben här gått i arv. Hela familjer kastas ut på gatan. Skolor läggs ned när utflyttningen tär och elevernas antal minskar med 240. Skatteunderlaget reduceras med 118 miljoner kronor om året och socialnämnden måste spara nära en miljon i månaden. Det sker bara för att stålverket blev så lönsamt att det blev ett byte för andra.
Återstår att se om teatrarna i Göteborg och Malmö hittar ett sätt att anknyta till tragedin.
Där vet de väl ändå varifrån deras tidigare succétränare Svennis och Tord Grip kommer ifrån?