Sälj inte ut den svenska idrotten
En av hörnpelarna den svenska idrottsrörelsen kan vara på väg att försvinna. Enligt TV-sportens uppgifter föreslår en utredning som ska lämnas över till Riksidrottsstyrelsen att idrottslag ska kunna drivas som företag.
Formellt handlar det om den så kallade 51-procentsregeln. Enligt den ska kontrollen över svenska idrottsklubbar finnas i ideella föreningar, baserade på folkrörelsernas traditionella demokratisyn. En person, en röst och sådana saker.
Nu vill fäktningsförbundets Lars Liljegren och fotbollsförbundets Lars-Åke Lagrell låta varje enskild idrott bestämma hur de vill ha det med föreningsdemokratin.
I klartext betyder det att några av de mest publika - och kommersiella - idrotterna kan öppna dörren för privatägda idrottsklubbar. Fotboll och ishockey som företag, helt enkelt.
Drömmen är antagligen att arabiska flygbolag, ryska oligarker eller thailändska expolitiker ska ställa sig i kö för att investera i svenska idrottsklubbar.
Det kommer förstås inte att hända. Borås, Växjö och Karlstad är trots allt varken London, Barcelona eller New York.
Vad som däremot lär inträffa är att ännu fler klubbar försöker leva över sina tillgångar i orealistiska förhoppningar om kapital utifrån.
Det som också kommer att hända är att bilden av svensk idrott förändras, liksom publikens engagemang. Att känna med en idrottsförening är inte en fråga om förnuft. Det handlar om känsla, och om identifikation.
Frågan är varför vi skulle identifiera oss med ett aktiebolag, där makten finns hos den som investerat mest pengar?
Och varför ska vi, som skattebetalare, fortsätta att stödja en idrott som blivit ett investeringsobjekt?
Det kan naturligtvis sägas att dagens elitidrott redan tagit många steg bort från folkrörelsetraditionen. Klubbarna i de största idrotterna omsätter väldiga summor, idrottsstjärnorna är välbetalda fulltidsproffs och sponsringen en medveten del av företags varumärkesbyggande.
Dessutom drivs delar av verksamheten i många föreningar - inte minst i Stockholm - redan i bolagsform.
Allt detta är sant, men det finns ändå en gräns. 51-procentsregeln innebär att kontrollen, den yttersta makten, fortfarande måste ligga hos den ideella föreningen, hos folkrörelsen och hos medlemmarna.
Nu kan den gränsen vara på väg att korsas. Det är fel väg för svensk idrott.