Barn ska inte vara ett affärsområde
I dag fortsätter Svenska Dagbladets granskning av “asylmarknaden”. Det är verkligen så de privata företagen som till exempel driver hem för till exempel ensamkommande flyktingbarn tycks se på sin verksamhet, som en marknad eller ett affärsområde.
Ett allt mer lönsamt affärsområde dessutom. Tidigare har Svenska Dagbladet kunnat berätta om hur det mest lönsamma vårdbolaget, riskkapitalägda Attendo, i flyktingkrisens skugga passat på att trycka in ännu fler barn på företagens boenden. Utan att justera priserna.
Redan generösa vinstmarginaler blir ännu mer generösa.
Anonyma vittnen
I Svenska Dagbladet vittnar anställda om allt tuffare anställningsvillkor och chefer som bara jagar vinst. Men de vittnar anonymt. På flera av Attendos hem för ensamkommande har de anställda förbjudits att prata med journalister.
Ändå ska det råda meddelarfrihet - alltså rätt att tala med prata med just journalister - för anställda i Attendo. Redan 2008 deklarerade den dåvarande informationschefen stolt att bolaget frivilligt valt att låta samma principer som gäller för offentliganställda också omfatta företagets medarbetare.
Attendo ansåg sig inte ha något att dölja, i alla fall inte 2008.
Nu försäkrar den nuvarande informationschefen att meddelarfriheten fortfarande gäller, men att de anställda förstås inte har någon skyldighet att tala med journalister.
Vi ska tydligen inte uppfatta tystnaden från Attendos anställda som resultatet av någon företagskultur, utan som ett uttryck för medarbetarnas diskretion eller blygsel.
Tysta chefer
Den diskretionen - eller blygseln - gäller för övrigt inte bara anställda på HVB-hem eller mottagningscenter. Den styr också bolagets högsta chef Henrik Borelius, en gång Fredrik Reinfeldts expert i välfärdsfrågor.
Hur som helst vill han nu inte svara på Svenska Dagbladets frågor. Inte om lönsamheten, inte om de anställdas situation och inte om hur mottagandet av barnen påverkas av de nya villkoren. Och framför allt inte om varför skattepengar ska generera privata rekordvinster i en situation där hela samhället mobiliseras för att få flyktingmottagandet att fungera.
Toppvinsterna i de privata asylföretagen är provocerande. Det handlar om våra gemensamma pengar och det handlar - framför allt - om utsatta människor. Men det är nästan ännu mer provocerande när bolag som lever på skattepengar och som har ett viktigt välfärdsåtagande så arrogant viftar bort relevanta frågor.
Att ta emot ensamkommande flyktingbarn är faktiskt inte i första hand ett affärsområde. Det är ett samhällsansvar, och den som tar på sig det ansvaret måste också kunna svara på människors frågor.