Vårt samhälle är funktionshindrat
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-03-28
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
När jag var i tioårsåldern blev min mamma fånge i vår lägenhet. Hennes reumatism hade blivit så svår att den tillsammans med ett stelopererat knä gjorde det omöjligt för henne att gå i trappor.
Vi bodde på andra våningen vid Hötorget i Norrköping. Fönstret och balkongen mot det lilla torget blev hennes enda väg ”ut”. Skulle vi åka någonstans, gå på teatern eller fara till landet fick vi bära henne i gullstol i trapporna. Jag var nog bara 12–13 år när jag gjorde det första gången.
EU har utlyst 2003 till det Europeiska handikappåret. Alla medlemsländer ska med tiotusentals aktiviteter och evenemang lyfta fram handikappfrågorna och de goda exemplen. I Sverige arrangeras idrottsprojekt, konferenser, kulturfestivaler, prova-på-dagar och mycket annat.
EU vill öka medvetenheten om rätten till skydd mot diskriminering och stryka under att grundläggande mänskliga rättigheter gäller alla. Frågan gäller i vilken utsträckning människor med funktionshinder kan använda sina möjligheter som alla andra.
Varje människa är 100 procent människa – oberoende av kön, ras, religion, språk, ålder eller funktionshinder, skriver handikapporganisationerna i sin kampanj 100 % människa! Handikappåret myntade, först, samma kampanjslogan som Aftonbladet. Vi i vår kampanj för kvinnorna, Handikappåret i sin kampanj för de funktionshindrade. Båda är först och främst 100 procent människor.
Handikapp handlar egentligen inte om människor utan om begränsningen eller förlusten av möjligheter att delta i samhällslivet på samma sätt som andra, skriver de svenska arrangörerna av Handikappåret. Handikapp är glappet mellan brister i omgivningen och den funktionshindrades möjligheter.
Just det, det är samhället som är handikappat i mötet med medborgarna. Nästan 800 000, var tionde svensk, har funktionshinder av olika slag. De utgör en enorm resurs som vi i dag inte alls tar till vara fullt ut. Handikappåret borde bli en väckarklocka.
På min mammas tid fanns inte de möjligheter som ändå i växande grad öppnas nu på 2000-talet. För henne kom den största ”befrielsen” den dagen hon fick en eldriven rullstol.
Jag glömmer aldrig hennes lycka när hon, mer än 60 år fyllda, för första gången for ut på Norrköpings gator för egen maskin. Hon höll i sin vidbrättade hatt med ena handen och styrde mellan bilar och spårvagnar med den andra. Jag halvsprang bredvid med hjärtat i halsgropen. Hon kunde inte en enda trafikregel och skrattade bara när bilister och konduktörer fick väja och bromsa för den galna damen i rullstolen. För henne hade världen äntligen efter 15 år öppnats på nytt.