Det behövs fler häxor i politiken

Publicerad 2014-04-16

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Kvinnor i politiken har alltid väckt motstånd. Så länge de ­varit charmiga kuttersmycken eller hållit sig utomlands har det kunnat gå an.

Men när de har velat ta för sig i svensk politik har det blivit svårare. Värst har det varit för kvinnor som velat driva en offensiv jämställdhetspolitik.

Men utan dessa kvinnor skulle mycket litet ha hänt.

Den första stora jämställdhetsstriden i Sverige handlade om kvinnlig rösträtt. Det var liberala och socialdemokratiska kvinnor som drev frågan – både inom sina respektive partier och genom separata kvinnoorganisationer. För snart hundra år sedan vann de striden.

De lyckades också – sakta men säkert – driva igenom att alla yrken och utbildningar skulle vara öppna för kvinnor.

Nästa stora skifte i jämställdhetspolitiken kom under första halvan av 1970-­talet. Under några få år genomgick Sverige en formlig revolution. Skatte­systemet lades om så det lönade sig mer för gifta kvinnor att arbeta. ­Dagens föräldraförsäkring genomfördes. Dagis byggdes ut. Det blev lättare att både skilja sig och göra abort.

Nu är dessa reformer självklara. Men det var de inte då. Motståndet var hårt och de organisationer – däribland Grupp 8 – som drev politiken framåt fick leva med att bli stämplade som ­häxor.

Socialdemokratin, med Alva Myrdal som en viktig pådrivande kraft, lade totalt om synen på familjepolitiken under loppet av några år. Från att ha varit för vårdnadsbidrag, började de driva en jämställd familjepolitik.

Nästa viktiga period kom i början av 1990-talet. ”Stödstrumporna” bildades, med Ebba Witt-Brattström och Agneta Stark i spetsen. Denna gång låg fokus på kvinnors representation i politik, i myndigheter och näringsliv.

För första gången uppstod en opinion för att det inte var tillräckligt med att kvinnor hade den formella rätten att bli minister, riksdagsledamot eller ­generaldirektör. Det rimliga var att kvinnorna faktiskt fick hälften av dessa poster.

De kvinnor som gått i bräschen för alla dessa rörelser har fått agera slagpåse för de konservativa. Få människor har blivit så häcklade och hatade som dessa kvinnor. Men det är också få personer som uträttat så mycket, för att Sverige har blivit så pass jämställt som det är i dag.

Det är inte det socialdemokratiska partiet som stått längst fram på jämställdhetspolitikens frontlinje. Den platsen har S med varm hand överlåtit till andra.

Men när opinion väl funnits på plats har socialdemokratins partiledare trots allt valt rätt sida. Hjalmar Branting blev till slut för kvinnlig rösträtt, trots att kvinnor vid den här tiden röstade mer borgerligt än männen.

Olof Palme prioriterade dagis­utbyggnad och inte vårdnadsbidrag, trots att en massa gubbar i partiet inte förstod meningen med det.

Ingvar Carlsson utsåg Sveriges första jämställda regering med lika många kvinnor som män. Detta trots att en massa män surade över att de blev bortkvoterade på grund av sitt kön.

Att verka för jämställdhet är inte att säga något vackert i ett tal på en ­partikongress. Det är att våga stå upp för k­ontroversiella frågor i strid med både ­partimedlemmar och andra.

Den uppgång som Feministiskt initiativ har i opinionen just nu handlar om att socialdemokratin inte längre är tydliga i dessa stridsfrågor. Ju luddigare socialdemokratin är och ju mindre Miljöpartiet och Vänsterpartiet syns i frågorna desto större blir det politiska ­utrymmet för Gudrun Schyman.

Dröjer socialdemokratin med att återigen synas i jämställdhetsfrågorna riskerar de att spela bort allt det förtroendekapital ­de tidigare ­ändå har byggt upp.