Större löneklyftor stökar till Sverige
Löneskillnaderna i Sverige är inte alls för små, som den som följer på den politiska debatten skulle kunna förledas tro. Tvärt om är de på tok för stora, i alla fall om vi ska lyssna på vad människor faktiskt tycker. Nästan åtta av tio svenskar säger att skillnaderna borde minska.
Ändå fortsätter löneklyftorna att växa. En rapport som LO presenterar i dag visar att lönerna för tjänstemän de senaste tjugo åren stigit med 97 procent och med 84 procent för arbetarna. I genomsnitt tjänade en svensk tjänsteman 34 600 kronor i månaden förra året. En arbetare tjänade 24 000 kronor.
I hushållsekonomin är det en avgrund, och den blir allt djupare. Kvinnor tjänar i genomsnitt 4 700 kronor mindre än män, och skillnaderna är ännu större om vi nöjer oss med att titta på kvinnor i tjänstemannayrken.
Men det är i arbetaryrken klyftorna ökat de senaste tre åren.
Det är dessutom nästan bara kvinnor som tvingas arbeta ofrivillig deltid, och alltså få ändå lägre inkomster.
Oacceptabelt
Det är inte konstigt att Lenita Granlund från fackförbundet Kommunal tycker att situationen är "fullständigt oacceptabel". Hon har alldeles rätt.
I teorin är svensk lönebildning ingenting för politiker. Den svenska arbetsmarknadsmodellen bygger på att arbetsmarknadens parter tar ansvar för löneutrymmets storlek och fördelning. På många sätt har det fungerat, inte minst sedan dagens ordning med en industrinorm och facklig samordning inom LO sjösattes.
Systemet har - vad arbetsgivarna än säger - skapat arbetsfred, konkurrenskraft och faktiskt reallönehöjningar. Det har dessutom bromsat de mest militanta arbetsgivarorganisationernas försök att skapa ett gränslöst låglöneträsk.
Men ordningen på den svenska arbetsmarknaden har alltså inte förmått bryta utvecklingen mot växande löneklyftor. Och den har inte heller minskat avståndet mellan lönen för kvinnor och män, trots att frågan stått i centrum för den fackliga samordningen.
Duger inte
Det duger förstås inte. Löneklyftorna kan inte fortsätta att växa, och kvinnor måste ha rätt till hela lönen. Om inte arbetsgivare och fack kan lösa den saken kommer lönebildningen obevekligen att bli politisk, oavsett lovorden över den "svenska modellen".
Vi behöver inte gå långt för att hitta exemplen. Lönerna för till exempel lärare och sjuksköterskor är redan politisk, och i Tyskland som är en måttstock i dessa sammanhang genomförs lagstadgade minimilöner.
LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson varnar för "en stökig avtalsrörelse 2016" om utvecklingen fortsätter.
Det stannar säkert inte där. Om löneklyftorna fortsätter att växa kommer hela det svenska samhället att bli mycket stökigare.