Nu har verkligheten gått om arbetsrätten
Vi har hört Maud Olofsson säga det, och rader av direktörer; att den svenska arbetsmarknaden förändrats sedan den reglerades på 1970-talet.
Jag kan inte låta bli att tänka på Olofssons världsbild där jag går runt bland fackförbundet Transports kongressombud i Folkets hus. Kongressombuden valde i helgen om förbundsledning med ordförande Per Winberg, men inte utan en för svensk fackföreningsrörelse ovanlig personomröstning.
Att leda transportfacket är inte något lätt jobb. Branschen förändras på ett sätt som knappast anades när lagarna om medbestämmande och anställningsskydd skrevs.
Anställningsbegreppet, så centralt i arbetsrätten, har kanske aldrig varit tydligt i transportbranschen. I dag gör bemanningsföretag och enmansföretag att det löses upp ytterligare. Planerna att utrusta alla med en F-skattsedel skulle driva på den utvecklingen.
Större otrygghet och hårdare konkurrens. Däremot knappast den frihet som företagandet ofta beskrivs som.
Ingen som rör sig på våra vägar kan undvika att lägga märke till bilar med nummerplåtar från våra grannländer. Inte så sällan är det tidigare svenska bilar som ”flaggats ut”. Chaufförer?–?och åkare?–?som tillämpar svenska avtal har haft svårt att konkurrera.
Fackets krav på ordning och reda har regelmässigt avfärdats som protektionism.
Dessutom utmanas det fackliga medlemskapet. Medlemsflykten står på dagordningen i Folkets hus, förstärkt av regeringens chockhöjning av a-kasseavgiften. ”Oroväckande” säger förbundet.
Den svenska arbetsmarknadsmodellen med frivilliga kollektivavtal och ganska få statliga regler ställer krav.
Ett är att avtalen mellan arbetsgivare och fack är så omfattande att de utgör norm. Annars skulle den arbetsgivare som vägrar träffa avtal få en konkurrensfördel. Därför måste facket ha resurser för att driva igenom avtal på nästan alla arbetsplatser, precis det Olofsson vill undvika.
En annan förutsättning för modellen är att facken är tillräckligt starka för att kunna företräda de anställda. Det kräver en hög organisationsgrad, också på små arbetsplatser och i föränderliga branscher.
Ett tredje villkor för kollektivavtalsmodellen är själva anställningsbegreppet. När jobben är tillfälliga och gränsen mellan att vara anställd och företagare flytande är det svårt för arbetsmarknadens parter att ta ansvar.
Vardagen i transportbranschen visar att alla dessa förutsättningar är hotade.
Utanför kongresshallen träffar jag författaren David Ericsson, som i sina böcker givit språk åt lastbilschaufförernas vardag. Han berättar att han arbetar på en ny bok.
Själv tänker jag att näringsministern borde läsa Ericssons roman Taxfree, om fiffel och kamp i en bransch där villkoren flyter.
Det är nämligen inte Maud Olofssons beskrivning av verkligheten?–?att arbetsrättslagstiftningen delvis hunnits i kapp av utvecklingen?–?som är tokig.
Det är hennes slutsats, att ytterligare försvaga de fackliga organisationernas ställning. Allt talar för att göra tvärtom.