Civilt försvar är att dela med sig av toapappret

Försvarsvilja börjar inte på slagfältet

Försvarsminister Pål Jonson, statsminister Ulf Kristersson och minister för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin håller pressträff i Sälen.

SÄLEN När jag skriver detta har dag två av Folk och försvars rikskonferens på Högfjällshotellet just inletts. Under natten har plogbilen tryckt upp en vägg av snö mot den nybyggda padelbanans stängsel på gårdsplanen. Julgranen vid entrén ser mest ut som en stor vit strut.

Deltagare utan jackor går raskt med uppdragna axlar den korta vägen mellan rummen och konferensbyggnaden. En man i kostym och finskor tar ett resolut skutt över en vall av snö.

”A beautiful winter paradise”, konstaterar Natos högsta militära befälhavare i Europa – en snaggad amerikansk man i kamouflagemönster – senare från scenen.

Civilplikten är tillbaka

Under måndagsmorgonen meddelade Ulf Kristersson att civilplikten kommer att återinföras. Tillsammans med ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin (M) och försvarsminister Pål Jonson (M) höll statsministern pressträff på hotellets övervåning.

Det betyder att fler med samhällsviktiga yrken kommer krigsplaceras. I händelse av höjd beredskap har dessa en skyldighet att utföra sin uppgift. I ett första steg är det den kommunala räddningstjänsten som berörs, men efter det kommer man jobba vidare med bredare civilplikt inom fler sektorer, säger Carl-Oskar Bohlin.

Ukraina har visat hur centralt det civila samhället är i krig. De hade inte klarat det om det inte varit för vanligt folks motståndskraft och försvarsvilja.

Det är nog dags att börja fundera på hur vi hade skött oss i en liknande situation.

Sabuni är inte ensam

I våras tvingades Nyamko Sabuni att avgå efter att ha sagt att hon tänkt fly till Norge om det skulle bli krig. Sabuni har suttit i regering, som minister har hon varit en av landets högsta representanter. Trots det hade hon uppfattningen att det går att slinka i väg till en stuga i grannlandet om Sverige blir anfallet.

Sabuni är nog inte den enda som tänkt den tanken. Svenskarna är ofta individualister. Ett starkt samhälle med gemensam välfärd har möjliggjort individens frihet. Vi är inte längre lika beroende av grannar, familj och vänner för att klara av vardagen.

Det har sina för- och nackdelar.

Samarbete med grannarna

Det är svårt att skaka av sig toapappersbristen som uppstod i början av pandemin. Folk laddade hela kundvagnar med balar, utan en tanke på andra. Själv var jag nere på min sista rulle ett tag. Min kusin lovade att jag kunde få en av honom om den tog slut. I krisen kickar klansamhället in.

Det är en sak att ta ansvar för sig själv, köpa spritkök, vevradio och en krislåda till familjen. Det är något annat att samarbeta med grannarna och försvara varandra.

Källaren i höghuset där jag bor är ett skyddsrum. Vid höjd beredskap har vi 48 timmar på oss att tömma förråden. Någonstans ska det finnas vattenkärl och torrtoaletter. Jag hoppas att någon granne vet var, jag har då aldrig sett skymten av någon torrtoalett. När jag tänker på saken finns det en man på våning två som ser ut att ha bott i huset sedan det byggdes, han kanske minns var de ställde den.

EU håller ihop

”Ryssland är i konflikt med det kollektiva väst”, sa överbefälhavare Micael Bydén under måndagseftermiddagen. Det är inte någon teoretisk möjlighet, det händer nu.

När Sveriges EU-kommissionär Ylva Johansson talade på rikskonferensen nämnde hon två av Putins vapen mot EU: energin och migrationen. Men Johanssons budskap var positivt. Faktum är att EU har klarat av att bemöta båda hoten med enighet.

Till skillnad från 2015 kom man nu överens om att aktivera Massflyktsdirektivet, vilket underlättade mottagandet. Putin lyckades inte utpressa EU med sitt stopp för gasexporten. Den samarbetsvilja som vaknade i samband med pandemihanteringen håller i sig.

Det inger ett visst hopp. Om den färgstarka skara som är EU:s regeringar lyckas hålla ihop, måste vi väl kunna dela rättvist på toalettpapper i trapphuset.