Nu har Sverige fått ett tvåpartisystem
Då hände det alltså. Svensk borgerlighet har med Centerns svängning i kärnkraftfrågan slutgiltigt förvandlat sig själv till en sån där chokladask. Ni vet en sån där billig tysk chokladask som enligt beskrivningen ska innehålla fyra olika sorters praliner, fast där alla pralinerna, när man äter av dem, smakar exakt likadant. Mmmm .... moderat.
För när Kristdemokraterna slutat vara religiösa, Folkpartiet slutat vara liberala och Centern slutat vara ett parti för landsbygden. Vad finns då kvar?
Varför ska en borgerlig väljare rösta på något annat än Moderaterna? Och för en väljare som inte vill rösta på Moderaterna, ja då finns bara ett alternativ. Oavsett om sossarna får 25 eller 65 procent ska både Vänstern och miljöpartiklarna sitta i regeringen. Det står nämligen skrivet i stjärnorna att sossarna aldrig mer kommer kunna bilda regering själva, i alla fall de stjärnor som syns från DN:s ledarredaktion i Stockholm. Så nu har Sverige fått ett tvåpartisystem och ingen verkar riktigt bekväm med upplägget förutom ja: Moderaterna.
***
Alla politiker försöker just nu visa upp så kallat ”ledarskap”. Det sägs ju vara vad vi väljare efterfrågar när nu bankerna rånar oss på pengar och jobben inte bara försvinner utomlands utan ut i tomma intet.
Statsministern som ju har den för politiker inte helt ovanliga tendensen att bli så förtjust i sina egna metaforer att han trasslar in sig i dem tills han tappar kontakten med all begriplighet, pratar fortsatt om att han är ”skeppare på skutan”.
Sahlin kontrar med att hon är ”en annan skeppare med en annan riktning”. Bägge gör allt för att kommunicera att just de sitter inne med alla svaren.
När K G Bergström i veckan frågade Sahlin om det fanns något hon ångrade efter två år som partiledare, svarade hon att det gör det inte. Och därmed skulle man kunna tro att Sahlin är den enda människa i världen som kan ha ett uppdrag i två år utan att ångra ett enda beslut. Att hon faktiskt är precis så ofelbar som Nalin Pekgul brukar hävda. Men då glömmer man att det finns två sådana människor. ”Jag ångrar ingenting”, sa Reinfeldt efter två år som statsminister.
Visst kan man förstå att politiker försöker lugna oss i tider som dessa, men frågan är om det inte varit mer lugnande med någon som sa att: ”Nej, jag vet faktiskt inte. Ingen vet vad som händer med världsekonomin. En mängd samband som vi alla har byggt vår politik på oavsett ideologi verkar inte längre gälla. Vi måste gå tillbaks till ritbordet, samtidigt som vi inte har tid. Men vi lovar att göra vårt bästa.”
Visst vore det uppfriskande? Väljarna efterfrågar ledarskap. Inte allsmäktighet. Kom ner från kamelerna!
***
Ett ledaruppdrag som däremot ingen verkar vilja ha är det som president i Somalia. Landet har varit utan styre sedan 1991 och inför valet som hölls förra helgen kunde vem som helst skicka in en ansökan. Att vara utländsk medborgare var inget problem, däremot var man tvungen att bifoga en anmälningsavgift.
Lars Danielsson borde söka. Uppenbarligen är president i Somalia det minst eftertraktade jobbet i hela världen. Det borde Carl Bildt väl åtminstone låta honom få. Eller?