Ta rasismen på allvar – den finns i vardagen
I ”The filth and the fury”, Julian Temples dokumentär om punkbandet Sex Pistols, finns det en scen som jag ofta tänker på.
Det är 1970-tal i en Londonförort. En ilsken vit man rusar fram skriker: ”Ja, jag är rasist och vem är det som har gjort mig till rasist? Regeringen och de konservativa!”.
Sedan följer en lång, hat-tirad som slutar i att han pekar på några grannar som passerar, tre västindiska kvinnor, och deklarerar att han inte gillar ”de här människorna”.
Sex Pistols-sångaren Johnny Rotten beskriver mannen:
”När man känner sig maktlös, då griper man efter den makt man kan för att återfå någon sorts självrespekt. Den där mannen är arg för att han ä felinformerad, han är vilseledd och han är utnyttjad.”
Så där brukar rasismen skildras, även i Sverige. Den politiska rasismens främsta företrädare i vårt land har en väljarskara som liknar mannen Rotten beskriver.
Enligt statsvetenskaplig forskning saknar den genomsnittlige SD-väljaren status, makt och pengar.
De har inga akademiska poäng och bor sällan i bostadsrätter
SD-väljare utmärker sig genom sitt kompakta misstroende för samhällets institutioner.
Men en rasist kan också ha utbildning och en månadslön på cirka 100 000 kronor i månaden, bo i totalrenoverad villa och ha tjänstebostad i centrala Stockholm.
Fråga bara Jimmie Åkesson.
I sin kommande bok ”Främling, vad döljer du för mig” skärskådar Marcus Priftis svensk vardagsrasism.
Han berättar om dansaren Kelly Tainton – vars pappa är en svart koreograf från Sydafrika – som i tonåren inte fick komma in på sin fritidsgård när det var Grease- fest. Har han inte lyckats med att få en tillräckligt bra John Travolta- frisyr? ”Det där är 70-tal”, säger fritidsledaren om Taintons brylkrämade mikronfonfrisyr.
Det där är inte rasism, invänder någon. Det privilegiet – att definiera vad som är rasism och vad som inte är det – är något vissa kan ta sig. Ofta ser de ut som mig.
Rasism omsatt i praktik, det är möjligen etniska rensningar i Centralafrika.
I Sverige existerar det knappt, vill vissa intala sig.
Vittnesmål om vardagsrasism förlöjligas och ifrågasätts. Man formulerar motfrågor:
Är du säker på att det verkligen inte var fullt på krogen?
Är du säker på att väktaren på Åhléns följde efter dig?
Men din lärare kanske inte kunde uttala ditt namn?
Det var ju 50-talsfest, inte 70-talsfest.
Många är exemplen där människor som upplever rasism inte tas på allvar, utan får höra att de är lättkränkta.
Den hållningen bäddar för maktlöshet.
Inte samma sorts maktlöshet som hos den arge 70-talsmannen, men likväl maktlöshet.