Ångest, bettskenor och magsyra är vår arvedel
Skönt i luften, sommaren dröjer sig kvar men snart kommer isen. Undrar var hon tar vägen då, tänker jag när jag återigen möter kvinnan i vilt matchade la belle epoque-kläder som ibland viftar våldsamt med käppen.
Tittar besvärat ner i telefonen, läser att snart är tre miljoner flyktingar strandade i Turkiet. Visst är allt relativt men inte mycket är upplyftande för den som har minsta dragning åt weltschmerz.
Sedan 2009 har förskrivningen av bettskenor ökat med 27 procent, enligt SVT.
En ökning som pågått i minst 15 år. Stress-och presspatienter kallas de. Oftast yngre kvinnor men även vuxna mitt i karriären och män kring 70. Globaliseringens vinnare och förlorare om man så vill, alla gnisslar tänder i samtiden. Magsyretabletter, ständigt mer populära, köper vi i Sverige för 50 miljoner kronor i månaden, lite mer mot slutet av året.
När finansminister Magdalena Andersson (S) presenterade höstbudgeten framkom att kostnaderna för sjukpenning och rehabilitering ökat från 21 miljarder till 40 miljarder på sex år. Det kan bli lika illa som för 15 år sedan, efter nedskärningsåren. Det tjafsades i riksdagen om varför – högern tycker att det är bidragspolitik – men låt mig som värsta Sherlock Holmes lansera en teori om gåtans lösning: folk är sjuka.
Stress, ångest, depression, utbrändhet och utslitna rörelseorgan är inget påhitt från lata och odugliga. Det är verkligheten. Och hårdast drabbas hjältarna som tar hand om oss när vi blir sjuka: kvinnor i offentlig sektor.
Den psykiatriska vårdens problem är omvittnad, senast av Anders Printz, en de tyngsta arkitekterna bakom dagens system. Printz har omvärderat efter nya erfarenheter och särskilt i sin närhet. Det är ju så. Psykisk ohälsa är en skuggvärld för den som är frisk. Först när den friske blir sjuk inser hen att skattesänkningarna inte var värda något.
Det är alltid fråga om resurser. Det krävs alltid mer resurser. De senaste 30–40 årens privatiseringspolitik har inte hjälpt. ”Satsa på dig själv”, hette näringslivets kampanj 1979 och det gjorde folket, eller snarare tvingades göra, och nu gnisslas tänder av stress eller värre. Samtidigt som miljard på miljard lagts på hög där stålarna redan fanns.
Samtidigt, förstås: ångest, ångest var vår arvedel redan för 100 år sedan. Ingenting är nytt. Inte heller stora politiskt skapade klasskillnader. Den progressive diktaren Pär Lagerkvist drev med den borgerliga Verner Von Heidenstams dikt ”Sverige” när han 1916 skrev ”Ångest”.
När ett halvt folk upplever press, ångest eller tandagnisslan kan man tycka att välfärd borde ses som en existentiell fråga snarare än om att ”laga hål i taket som alliansen lämnade efter sig”, som finansministern beskrev den budget som i allt väsentligt kunde lagts av Anders Borg (M). Allt i enlighet med väljarnas vilja.
En annan stor poet, Peps Persson, beskrev detta fåfänga hopp om rättvis fördelning i konsumtionssamhället träffande: vad fan ska du med bil och villa, när du mår så jävla illa?