Friskt bråkat, hälften vunnet
Hur ska vänstern i Sverige tänka för att nå samhällsdebattens framkant? frågar tidskriften Arena ”en ny generation opinionsbildare” i sitt senaste nummer.
Vadå vänstern? Vadå samhällsdebatten? Vadå framkant? frågar jag mig. Formuleringen är svårt klyschig. ”Framkant” är dessutom ett fult ord som mest för tankarna till det ännu fulare ordet ”framstjärt”. Genusvetaren Vanja Hermele påpekar det.
Den misslyckade enkätfrågan till trots: Arena landar rätt. Svaren är allt annat än samstämmiga. De rister och brinner och yvs. Formulerar tillsammans bilden av en ny radikal generation med högt i tak, starka känslor och lust att förändra. I det stora och i det lilla.
Ann Heberlein är forskare i etik vid Stockholms universitet. Hennes råd till vänstern är att sluta med sin reflexmässiga tycka synd om-mentalitet:
”Diskussionen om vad det innebär att ta ansvar, vilka ursäkter som är giltiga och rimliga för att befrias från ansvar för de egna handlingarna eller misslyckandena är fundamental.”
Varje rättighet hör ihop med en skyldighet, skriver Heberlein. ”Släpp martyrskapet och gå vidare!”
Caroline Ringskog Ferrada Noli, redaktionschef på Rodeo, uppmanar vänstern att vara mindre trendängslig:
”Även om allt pekar på att ’folket’ vill leva i ett samhälle där individens egen komfort premieras, tror jag det finns ett, i media nästan censurerat, behov av ett samtal där frågor av mer existentiell natur får ta plats. Om individen i kollektivet, om empati, klassamhället och om solidaritet och verklig jämlikhet.”
Vanja Hermele kritiserar vänsterns förlegade klassbegrepp: outtalat vitt, mer eller mindre uttalat manligt och nästan alltid heterosexuellt.
”Hur borgerlig får vänstern egentligen bli? Om vänstern ska ha en chans att förflytta sig från gubbhyllan längst bak i den ideologiska utvecklingen och vill nå samhällsdebattens framstjärt, förlåt framkant, då bör den lära sig av oss som har fler skäl till revolution: vi som ser orättvisor på grund av kön, sexualitet, hudfärg och kropp – tillsammans med klass.”
Klimatfrågan är närvarande i flera av texterna. Andreas Malm, som snart kommer med boken Klimatchock, skriver att vänstern måste inse att det bara finns en fråga: den globala uppvärmningen.
”Vad man än har kämpat för tidigare, ett fritt Palestina, rättvisa mellan Nord och Syd, minskad hemarbetsbörda för kvinnor, arbetsrätt, asylfrågor, vad som helst, måste man lägga det åt sidan [...] Om jorden fattar eld kommer varje eventuell vinst på varje annat område att brinna upp. Friheten och jämlikheten försvinner i askan.”
Malm menar att de fossila bränslena måste avskaffas inom några decennier i konfrontation med ”den härskande klassen”. Han varnar: ”Socialism eller barbeque.”
Jag jublar åt somliga enkätsvar, tappar hakan över andra, läser alltihop med stor förtjusning. Det är sprudlande bråkigt. Här finns den ”entusiastiska ilska” som Bengt Göransson, före detta kulturminister (s), brukar efterlysa.
Friskt bråkat, hälften vunnet.