Strejkveckan som skakar presidenten

Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-11-21

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Storbolagsdirektören i Frankrike tjänar 300 gånger mer än en järnvägsanställd

vägrar dialog President Nicolas Sarkozy har hittills vägrat varje dialog med löntagarnas organisationer.

21 NOVEMBER 2007. President Sarkozy bjöd till sig förnäma gäster, bland dem Fredrik Reinfeldt, när de sociala striderna i hans land växte till allt större dramatik.

Sarkozy anförtrodde sina besökare sin islamofobi, samtidigt som illa avlönade lärare rustade för strejk tillsammans med andra statsanställda.

Den annars så rastlöst aktive presidenten har hittills vägrat varje dialog med löntagarnas organisationer. Möjligen säger han några ord innan han senare i veckan far i väg till Kina.

Stora hälsorisker

Järnvägsarbetare, som strejkat sedan en vecka tillbaka, kallas av sociala ignoranter för ”privilegierade”. Få av dem har löner som överstiger den offentligt fastställda minimilönen. Deras arbetsvillkor präglas av massor av övertid och stora hälsorisker. Den genomsnittliga livslängden för en järnvägsarbetare ligger cirka sju år lägre än för tjänstemän.

Kompensationen har länge varit låg pensionsålder, delvis finansierad av löntagarna själva.

Högerregeringen vill höja pensionsåldern och öka den obligatoriska intjänandeperioden med 2,5 år, till 40 år som i den privata sektorn. Fullt förhandlingsbart för de största landsorganisationerna, men under förutsättning att övergångsreglerna görs socialt anständiga.

”Regeringen har tvingat oss att strejka genom att koppla pensionsreformen till försämringar och ökade kostnader för löntagarna”, säger François Chérèque, samförståndsinriktad ordförande i CFDT.

40-årsregeln slår hårt särskilt mot kvinnor och andra med kortare anknytning till arbetslivet.

12?OOO tjänster ska bort

Järnvägsarbetarna förenades i går med offentliganställda, kritiska mot den systematiska degraderingen av exempelvis läraryrket. 12?000 tjänster ska bort från de redan illa bemannade skolorna. De offentliganställda, stödda av en tydlig majoritet av folkopinionen, protesterar också mot den långvariga försämringen av köpkraften. Som jämförelse har vinst- och ersättningsnivåerna inom det privata affärslivet drivits upp så att en direktör i ett storbolag tjänar 300 gånger så mycket som en järnvägsanställd.

Stöds av studenter

Det sociala missnöjet stöds av studenter och gymnasister, som dessutom protesterar mot tilltagande privatiseringar av utbildningssystemet. Också jurister är i stillsamt uppror mot nedrustningen av domstolsväsendet.

Några små framgångar håller de heterogena facken på att erövra. I dag inleds förhandlingar om pensionsvillkoren. Det statliga järnvägsbolaget är berett att kompensera de anställda med 900 miljoner.

Den sociala kampen prövar den redan organisatoriskt svaga fackföreningsrörelsen. Extremvänster (i?går buade de ut François Chérèque) står ibland mot de mer förhandlingsvilliga som CGT?–?en gång i tiden kommunistiskt.

Kanske erinrar de sig den gamla kommunistledaren Thorez tes: ”Man måste förstå att avsluta en strejk i tid.”

OS

Följ ämnen i artikeln