FN spelar högt i Burma

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

När jag började intressera mig för Burma för drygt tio år sedan hade landets demokratirörelse ännu stort förtroende för FN.

Så är det inte längre.

På senare år har förhoppningarna skiftat till missnöje, en utveckling som förstås är oerhört allvarlig för en världsorganisation som numera hävdar att den har ett ansvar att skydda civilbefolkningen i despotiska stater.

Egentligen började det kanske redan efter de stora massakrerna i Burma 1988. Miljoner människor hade demonstrerat mot juntan, som svarade med att skjuta ihjäl människor på gatorna. Tusentals studenter, som startat protesterna, flydde över gränsen till Thailand. Där räknade de med att det internationella samfundet skulle komma till deras hjälp. De hoppades på humanitärt stöd och kanske även vapen för att kämpa mot juntans soldater.

Inget sådant väntade dem på andra sidan gränsen. Istället blev de kvar som flyktingar i över ett decennium. Många unga män och kvinnor gav sig in i djungeln igen för att bilda en illa utrustad gerillaarmé. Andra grundade läkarstationer, skolor, politiska organisationer och människorättsgrupper.

Alltid med stor energi, ofta med stöd från internationella biståndsorganisationer. Men FN kunde inte hjälpa dem.

Ändå behöll de tilltron till FN och andra organisationer. Demokratirörelsen har envetet fortsatt att arbeta för att Burma på allvar ska behandlas i FN:s säkerhetsråd. Men varje gång frågan varit aktuell har Kina blockerat alla konkreta krav på juntan i Burma.

När jag gjorde en längre resa i landet för tre år sedan träffade jag många, framför allt unga män, som hoppades på en militär invasion från USA. De insåg på ett rationellt plan att en sådan sak skulle förvärra läget, att det inte finns någon militär lösning på Burmas problem. Men deras desperation var så stor att alla alternativ kändes bättre än status quo.

Nu har FN äntligen fått tillträde till Burma. Ban Ki-moon var där förra veckan och fick tala med juntaledaren Than Shwe.

Bara en sån sak.

Tidigare hade Than Shwe vägrat svara i telefon. Nu lovade han att släppa in utländska hjälparbetare och ta emot bistånd för att hjälpa katastrofens offer.

Men sen då?

Det finns en uppenbar risk att juntan utnyttjar stödet från FN och andra länder för att stärka sin egen position. Enligt juntan självt fick deras förslag till ny grundlag stöd av nästan 93 procent av befolkningen, även i de katastrofdrabbade områdena. I tisdags förlängdes husarresten för demokratirörelsens ledare Aung San Suu Kyi. Det kommer hela tiden rapporter om att biståndet inte når fram. Burmeser som själva försöker hjälpa hotas med sparken och hårda repressalier. Flyktingar tvingas lämna katastroflägren efter bara några dagar eftersom juntan är rädd att stora folksamlingar ska utvecklas till en ny proteströrelse.

FN-chefen Ban Ki-moon hoppas att juntan ska fortsätta samtalet. Att den första sprickan ska leda till en ny tid av öppenhet.

Så kan det bli, och just nu är det tyvärr det enda alternativet. Men Ban Ki-moon spelar ett högt spel. Om han misslyckas kan juntan tvärtom stärka sitt grepp. Burmesernas misstro mot FN lär då knappast bli mindre.